Jag känner kroppen. Musklerna värker. Lederna värker. Fransarna på menisken skaver och gör mig knäsvag i dess allra mest bokstavliga mening. Jag stapplar runt i lägenheten lika stel som en mycket gammal man. Så går det när jag tränar. Men jag är inte gammal. Jag har varit så gammal som jag är nu sedan jag var fjorton år. I alla fall inuti. Inte förrän nu stämmer huvudet med omvärlden, i alla fall hjälpligt. Det intressanta blir att se hur jag känner mig om tio år. Kommer jag fortfarande vara trettio då? Hoppas inte. Gammal är det bästa jag bestämt mig för att bli. Man kan ju så mycket när man är gammal. Visst? Irrfärderna, känslorna utanpå, nerver av skumplast. Allt det där tonar bort när vi blir gamla. Istället drar vi den kalla våta filten lite högre upp och väntar på våren.
Eller… så startar revolutionen. På riktigt.
Hur ska du ha det?
2 kommentarer
Det är nu det startar…på riktigt.
Irrfärderna får plötsligt konsekvenser.
Känslorna ligger fortf utanpå men du kan inte längre skaka dem av dig med en enkel ctr-alt-del-fylla.
Dina nerver av skumplast har med åren tappat spänsten. De kan inte längre bändas utan går helt enkelt av.
Ha så roligt.
Det skulle vara jättekul om du antog min utmaning:
http://verasvarld.blogspot.com/2008/01/utmaning.html