Ole dolyckan

Mamma ringde några gånger. Jag brukar vara svår att få tag i. Svarar sällan eftersom mobilen alltid är ljudlös. Jag vill ha det så. Nåväl, hon ringde och lämnade meddelande. Sa att hon bara vill höra av sig eftersom hon och pappa ska iväg imorgon. ”Det kanske är sista gången vi hörs, det vet man aldrig” sa hon i meddelandet. Och hon har rätt förstås. Vi tutar på och förutsägbarheten i det oväntade när någon av oss rycks bort är given. Men kanske är det lika bra. För annars vore varje dag en disaster waiting to happen så att säga. Och så vill vi väl inte ha det? Eller det kanske vi vill? Om vi träffades och du visste att det var sista gången, vad skulle du säga? Tänk att leva så. Tänk om. Tänk rätt.

Morgon på Kajen