Hundviskaren

Som ett slaget djur står han på perrongen. Pälsen på Goosejackan är tovig som den hund han är. Blicken flackar och nacken är böjd. Det är långt till flocken och i det här sällskapet undviker han all ögonkontakt. Längre bort i rulltrappan ser han ledarhannen. Med sig har han sitt entorage, och de ser inte nöjda ut. Långsamt går byrackan mot andra änden av den stenbelagda plattformen. När tåget kommer tänker han på mamma, Helena och Maria. I den ordningen. Sedan hoppar han.