Kategorier
Bloggen

Ode to my family

Jag tror att jag börjar hitta hem igen. Efter vad som måste betraktas som världens mest sena och utdragna tonårsrevolt. Min familj är bra så.

Jag älskar när mamma styr upp och bestämmer. Jag älskar när hon mumlar lite för sig själv. Och jag älskar när pappa är sådär försiktig men ändå saklig.

Vi fäller ett träd. Mamma vill att vi ska göra det själva. Pappa vill vänta. Kanske hyra in nån. Vi bestämmer oss för att göra det ändå. Pappa planerar. Mamma vill ha action. Pappa sågar. Mamma drar i rep och övervakar. Pappa hugger med yxa.

Med gemensamma krafter fäller vi björken på exakt rätt plats. Den landar mellan rododendronbusken och den andra björken. Efter stordådet fikar vi. Så nöjda. Vi har gjort det själva. Precis som när mamma var liten.

Vi tar hand om trädet. Pappa sågar av grenar. Mamma rensar bland kvistar och smått. Pappa vill inte att mamma ska lyfta tungt. Mamma gör det ändå. Hon vill ha action förstås. Pappa vill skona mammas rygg.

Utan mamma ingen pappa. Utan pappa ingen mamma. Med ens förstår jag hur det hänger ihop. I över trettio år har de levt tillsammans. De är lika viktiga för mig. Lika viktiga för varandra.

Syrran och mamma kom på besök. Vi drack vin och pratade. Så som det ska vara. Inget märkvärdigt. Men det var lite nytt för oss. Jag tror det var bra. Jag älskar hur min syster ger allt för sin familj. Hur hon fixar och planerar så att det blir bra för alla. Alla ska med liksom. Tio familjer på söndagmiddag, varför inte?

Själv är jag en komplett produkt av mina föräldrar. Splitta egenskaperna rakt av så har du mig. Hälften från mamma, hälften från pappa. En medelklasspojkman på jakt efter mansrollen. Det är inte alltid lätt. Men det är den jag är och jag skulle inte byta för en sekund.

Tänk att det tog över trettio år att komma på det.

Nu ska jag fortsätta grubbla på allt det andra. Jag siktar på trettio år till innan nästa polett.

Pappa och mamma med sin SAAB

Pappa och mamma i början på historien

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

5 svar på ”Ode to my family”

”Utan mamma ingen pappa. Utan pappa ingen mamma”. Det där säger allt. Det är det jag vill ha. Det jag vill vara med om. Det jag vill uppleva. Vara en del av något stort. Det där är ett stordåd. Att kunna leva med någon och älska den personen i 30 år. Går det ens nu för tiden frågar jag mig?

Det är klart det går! Vi kan ju inte nöja oss med mindre än våra föräldrar. Kunde de så kan vi. Men vi kanske bara måste göra det på vårt sätt. Och fatta att det faktiskt kostar lite av vår extrema individualism. Vi kan ju inte både äta kakan och ha den kvar liksom…

Mina föräldrar är skilda men umgås ibland ändå. Speciellt vid högtider när vi barn kommer hem. Först trodde jag att de gjorde det för vår skull, men så är det nog inte. De delar ett liv tillsammans, de har barn tillsammans, de vill vara tillsammans, men de är skilda.

Stängt för kommentering.