Kategorier
Bloggen

Plats på scen

Jag vill spela igen. Jag kom på det i helgen. Jag saknar trummorna på stan. Saknar hela kemin i uppträdandet, leveransen och kontexten. Men det är så svårt att hitta sitt sammanhang i en stad där valfriheten maximerats. För hur ska jag jämka min musiksmak, mina låga eller höga ambitioner och mina känslor med ett gäng andra människor? Att starta band är som att bli bigamist. Det krävs antingen absolut samförstånd eller en stark ledare som bestämmer allt i stil med J. Berg för att det ska funka. Och passar det inte finns hundratals andra band i hundratals andra konstellationer.

Jag är beredd att ge det en kväll i veckan, men bara om det vankas spelningar. Jag hatar att repa men älskar att spela live. Det har jag gjort sen begynnelsen. Under min gymnasietid hade jag cirka 50 spelningar per år i olika band, orkestrar och ensembler. Jag saknar det som sagt. Min senaste spelning var på Fasching för ungefär ett år sedan. Då lät det så här
när jag spelade timbales-solo (obs, stor fil). Men nu vill jag nog att det ska låta mer så här.

Ego gör sig hemmastad bakom trummorna

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

3 svar på ”Plats på scen”

Nu när jag också blir ivägtvingad funderar jag på att dra mig mot universitets olika konstellationer inom musiken. Kommer alltid ha kvar kapället men en seriösare orkester skulle inte vara helt fel heller.
En orkester/ ett band av och för bubblan vore väldigt häftigt. Träffas och spela på något event.

Stängt för kommentering.