Kategorier
Bloggen

Cykeltankar

Jag cyklar genom staden. Det är soligt men med en kylig underton. Samma underton som jag möter i de ansikten jag ser från min sadel. Jag tittar in i kvinnornas ögon. Jag försöker analysera männens uttryck. Jag förstår inte, det känns som att det inte finns rum för något annat, för någon annan, hos dessa storstadsängslor. De lever ett liv som både bokstavligt och uttryckligen passerar revy förbi mig. Det är inte mjukt. Det finns inte plats.

Har jag blivit sån nu? Har jag anpassats, assimilerats? Kanske är det så. Och kanske är det lika bra. För jag tror inte det finns räddning hos någon av ängslorna på trottoarerna. De exkluderar mig och jag exkluderar dem. Jag trampar vidare tills låren värker och tänker att det tränger ut de tomma känslorna. Ett litet tag till. Men allvarligt, jag vet inte vad jag ska göra åt ängslornas liv och mitt liv. De kan inte fungera ihop. Vi kan inte fungera ihop. Men om jag är en av dem, då är vi alla dömda.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.