Jag försökte litegrann. Men alldeles för lite förstås. Borde vågat mer. Borde sagt mer. Borde orkat ta mig utanför comfort zone. Men som vanligt gick det inte. Dags att återgå till återhämtning, stillastående, neutralitet. För jag vågar inte offra någonting. Och därför får jag inget. Men det går inte att förneka att det känns skönt att leva anti-livet. Antar att det är nån slags självbestraffning jag pysslar med.
3 kommentarer
vackert. varför tror jag inte på att du är fullt så harhjärtad som du utger dig för att vara?
Därför att du antagligen har rätt. Men låt mig få tro att jag är en passiv dagdrömmare utan mening eller mål. Bara ett litet tag till. Det är ju så skönt.
Men jag vet ju att livet är något annat. Inte boxning. Inte sova. Inte jobba. Eller jo, kanske jobba. Men ja, du vet.
Jag lever oxå anti-livet, om det är av feghet, lathet eller självbestraffning vet jag inte riktigt, men det är ganska skönt ibland.