Kategorier
Bloggen

Braindrug

Är det mänskligt att känna utanförskap? Ja, jag tror det. Det är det som gör oss till individer. Känslan av att inte vara som alla andra. Samtidigt är det en förbannelse och ett jävla otyg.

När jag var yngre var jag ofta mikronostalgisk. Jag kunde drömma mig tillbaka till olika episoder i livet och fundera på vad som hände och hur saker och ting kändes. Nuförtiden är jag allt mer sällan nostalgisk. Istället blickar jag framåt och ser bara den närmsta tiden klart.

Men ikväll fastnade jag av någon anledning i en gammal mapp och hittade bilden nedan. Minnena kom tillbaka. En del bra och en del dåliga. Det var en turbulent tid. Bilden är tagen i absolut ensamhet och absolut utanförskap. Jag var på tillfälligt besök hos mitt gamla liv och gick långa promenader ensam på stranden. Det var jag och min ipod (som nu framstår som stor och klumpig men som då var the shit).

Mitt vuxna liv består av mycket ensam tid. Oftast frivillig, ibland ofrivillig. Det finns tid för enorma mängder analyser och så fort jag är själv startar hjärnan med att bearbeta och utvärdera känslor, människor, relationer och tankar. Ofta tänkar jag att det är det som är mitt problem. Att jag hela tiden dras till ensamheten när det är det motsatta jag egentligen behöver. Men det sitter djupt rotat. För mig är ensamtid inte förlorad tid. Ibland tvärtom. Jag väljer ofta bort det sociala livet med andra till förmån för ensamheten. Jag ångrar mig ibland. Tänker att jag inte gör det som är bäst för mig. Ungefär som en missbrukare som väljer en snabb fix istället för det som är smart på lång sikt.

Kanske är det du som är bäst för mig på lång sikt. Och kanske missbrukar jag mig själv.

Bara en tanke.

Fredrik-ipod

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

1 svar på ”Braindrug”

Jag dras också till ensamheten, för att jag är bra på den. Det är en drog, som inte alltid är helt tillfredsställande. Ändå tror jag (och hoppas) att den som klarar av ensamheten är stark och klarar det mesta. Även tre månader av solitud.

Stängt för kommentering.