”You have to be brave to be able to accomplish your dreams”

Air sunset

Orden kommer från en gammal man.

Ryggen värker. Knäna sitter som i ett skruvstäd mot ryggstödet framför. De hårda armstöden skär in på sidorna av låren. Men jag kan ändå inte sluta lyssna på honom. Ena stunden berättar han om när han tog värvning som radiooperatör på en B17-bombare under andra världskriget. Nästa stund beskriver han känslan när eleverna på hans skola satte upp en pjäs han skrivit. Eller hur han som idrottslärare önskade att en större koppling fanns mellan kultur- och sportvärlden. Han berättar om sin första fru som dog ifrån honom. Hur han hittade kärleken igen och fick den i tio år innan även den andra frun gick bort. Han är ganska klar nu. Han som motionerat hela livet, och joggade regelbundet ända upp i sjuttioårsåldern, börjar känna hur kroppen faller samman. Den onda fotleden har kommit tillbaka. Ibland måste han åka rullstol. Ryggen har också börjat säga ifrån. Han som spelat tennis, basket, fotboll och tränat boxning. Nu blir det bara en match i pingis med närmaste kompisen då och då. Och fotarbetet är i det närmaste obefintligt.

Han har blivit en gammal man. Hans barn är i femtioårsåldern. Hans bror var den som fick hjärnan i familjen säger han. Brodern var försvarsminister under Clintonadministrationen men enligt mannen i sätet bredvid mig är hans bror trots allt en fredlig typ. En glimt av stolthet märks när han berättar att brodern även bjudits in för att ge sina synpunkter till Obama. "Det var några tuffa år under Bush, men nu är det över", säger han.

Flygresan mellan Newark och O'hare tar sex och en halv timme. Under sammanlagt fem timmar möter jag Edward Perry's livsöde. Vi flyger över hela USA och försöker gissa städerna utanför fönstret. "Kanske Chicago, men borde vi inte åka längre söderut", undrar Perry. Det skulle han i alla fall gjort på den tiden han satt i B17-bombaren lägger han till. Jag får höra om den militära grundutbildningen i Gettysburg på 1930-talet. En man i uniform går alltid hem hos flickorna. Det var tider det. Han växte upp i Sacramento, som på den tiden var en småstad med inte mer än 100 000 invånare. Men Perry gillar inte utvecklingen sedan dess. Nu finns områden som han helst inte vill besöka.

Barnen är utspridda över landet. Dottern finns i San Francisco. Sonen är konsertpianist och bor i Maine. Perry försökte flytta in till ett sådant där äldreboende, men det var inte hans grej. Nu bor han i en egen lägenhet i samma hus som sin son. Han hjälper till med vardagssysslorna men känner att han kan ha ett eget liv. Speciellt nöjd är Perry med de trådlösa hörlurarna till tv:n. De skapar flexibilitet. Han hör sämre nu än tidigare och tycker det är skönt att ha lurarna för att hänga med i dialogen.

Perry har skrivit sex originalpjäser. Just nu arbetar han med sina memoarer. Han måste skriva fort känner han. De måste bli klara innan hjärnan säger ifrån. Det är jobbigt för ögonen att skriva längre stunder på datorn. Men det går i alla fall. Hur det blir i framtiden är svårt att säga. Perry känner sig klar. "När man var ung hade man mål för framtiden men mina mål består mest av att mina barn ska ha det bra", säger Perry.

Vi pratar om drömmar och livsval. Om kärlek och död. Och knäna gör fortfarande ont. Och flygplanet är alldeles för litet för såna som mig. Men tillräckligt stort för såna som oss.

Verkligen roligt att prata med dig säger jag till Perry när vi skiljs åt. Han tittar uppskattande på mig och håller med. Han går av planet och jag ser hur han får hjälp till en rullstol av flygplatspersonalen. Jag tar en taxi till mitt nya liv i San Francisco. Det kunde inte börjat bättre.

När jag skriver det här inlägget på Starbucks vid Union Square så vattnas mina ögon. För så fint är minnet av Perry. Och jag är så rädd att det här inlägget inte ska göra honom rättvisa. Men du får lita på mitt omdöme.

Bild: Nffcnnr

Publicerat av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

11 svar på ””You have to be brave to be able to accomplish your dreams””

  1. Amerikaner är ett spännande folk. När jag läser din biografi av Perry låter den som en gammal mans dröm om vad hans liv borde ha varit. B17-pilot, sonen konsertpianist, brodern försvarsminister…men ibland träffar man de där människorna som kan återge de mest otroliga levnadsödena, som dessutom är sanna.
    http://en.wikipedia.org/wiki/William_Perry

  2. Så häftigt att träffa människor som har så otroligt mycket att berätta! Tänk att få bli så gammal och själv vara den som kan se tillbaka och återuppleva alla dessa minnen. Så vackert!

  3. Otroligt vackert, Wass. Du har verkligen förmågan att se – och förmedla – det äkta i en människa. Du lyssnar. Och tänker.
    Jag saknar dig redan!

  4. Jag älskar när man träffar fina mänskor på resande fot. Jag träffade en britt som byggde bromsplattor, senast. Han sade att besöket i Auschwitz var hans största livsupplevelse.

Kommentarer inaktiverade.