Saker jag gjort på min lediga vecka:

• Tagit en öl med Jyri Engeström på hans veranda i Palo Alto (samt pratat Cleantech-utveckling med hans nanny)
• Träffat Robin Sloan (en av två upphovsmän bakom den briljanta filmen EPIC 2014) under en workshop på Stanford.
• Lyssnat på Wireds chefredaktör Chris Anderson under en liten lunchbjudning med svensk-amerikanska handelskammaren.
• Gett lite input på några modeller över "Mediated Reputation" som Vilma Louma-Aho visade mig när jag var förbi Wallenberg Hall i tisdags.
• Hängt med Jenny, Ellen, Kerstin, Karin och Thomas. Inte alla samtidigt dock.
• Skrivit en krönika om Silicon Valley till tidningen Internetworld
• Gjort tre intervjuer till en artikel om hur internet förändrar vårt sätt att se på kunskap och information (också till Internetworld).
• Gjort ett återbesök på fantastiska restaurangen The House.
• Besökt Alcatraz och fotat hela grejen.
• Köpt gymkort
• Fått en affisch i posten, utan avsändare. Är den från dig?
• Skrivit en lista på grejer jag gjort den här veckan för att skryta lite över mitt upptagna och underbara liv, som i själva verket bara är en synvilla. Precis som alla andras liv med andra ord.

På måndag ska jag börja jobba. Känns roligt och spännande.

Ja, precis så här dålig fantasi har jag just nu när det gäller att skriva nya inlägg som faktiskt tillför något eget. Istället låter jag andra tala.

Och varför inte:

Citatet i rubriken skreks ut av en amerikansk kvinna som såg en fiskmås sitta på räcket på vägen upp till Alcatraz Cellhouse. Dagens övning var alltså båttur till Alcatraz. Båten går från Embarcadero, pier 33, cirka 20 minuters promenad hemifrån mig.

Jag har fått ett väldans fint vykort från Blingbling som nu pryder min spiselkrans i lägenheten. Helt fantastiskt faktiskt. Tack Bling! Meddelandet var väldigt fint, men jag är osäker på om jag fick citera det, så jag avvaktar din input.

Jag är som ett barn på julafton, en alkoholist i spritbutiken eller en amerikansk bolånemäklare hösten 2007. Jag vill ha allt genast och nöjer mig inte med mindre. Girighet är min lag och stillestånd är förbjudet. Look up, cause here's Johnny, och han kommer inte att ge sig förrän han förstört allt.

Jag klarar inte av att vara uttråkad. Jag klarar inte att vänta. Måste stimuleras hela tiden. Och går det inte med människor får fett, socker och medier stå till buds. Döva, döva, döva. Slippa tänka, tänka, tänka.

Ändå är jag hoppfull. Ändå tar jag emot mina egna psykiska käftsmällar gång på gång. Tänker nästa gång parerar jag. Nästa gång dansar jag mellan repen. För mellan repen är jag. Och ingen kan vinna den här matchen utom jag.

Du är välkommen att titta på.

Den här till Daniel, ett av de största PSB-fans jag känner, som kan behöva lite support under hans schlager-turné.
(Tips från This is Helena).

Kajen: Du vet när man tar något som egentligen är ganska enkelt och konkret och gör det komplext och speciellt och svårt. Att till och med reflektera över att det är en medelklassanalys är ju medelklass det också.

Karin: Haha, jag hatar oss.
Kajen: Jag med.

Jag höjde blicken sakta från marken

Sakta höjde jag blicken

Marken, höjde jag sakta

Blick, mark

Ibland ryser jag när jag läser mina egna anteckningar

Med båda fötterna på marken

Marken

Två fötter, på sig.

…

Ibland är Mammas nya kille hur roligt som helst. Lyssna själv.

Och det finns fler här.

Hur stort är San Francisco undrar du? Jättelitet säger jag.

Idag var jag och brunchade på Lori's Diner med Jenny (följt av sedvanlig helgpromenad). Efter brunchen går jag in på toaletten. Helt plötsligt känner jag att någon tittar på mig. Det är David, en mexikansk journalist som tillhör samma program som jag på Stanford (han syns och hörs i videoklippet i förra inlägget). Han var i stan för att kolla lägenhet och brukar käka på Lori's Diner när han är downtown. Jag med såklart. Lori's – där människor möts helt enkelt.

Och jag som trodde jag bodde i en storstad.