Elegi

Jag går upp tidigt på morgnarna. Jag struttar nerför berget till jobbet och är där vid 08.00. Jag köper mina lunch-sallader på samma ställe nästan varje dag. Jag tränar varje dag. Jag träffar Jordan två dagar i veckan. Han som är marathon-löpare och "egentligen alltid velat bli journalist". Nu är han min tränare. Jag går hem tidigt från jobbet varje dag. Ibland äter jag middag med någon av kompisarna. Ibland gör jag inte det. Ibland träffar jag någon som inte är journalist. Ibland gör jag det inte. Ofta känns det som vardag. Ofta tycker jag om det. Ibland vill jag ha mer. Ibland saknar jag det som kunde blivit. Ibland tror jag att jag ska få det igen. Sen försöker jag lägga band. Lägga ner.

Jag tränar. Det är det jag gör.

My hood in North Beach

5 kommentarer

Där hade jag lätt, utan vånda, gjort 20 armhävningar sen sprungit idioten upp o ner.Hoppat lite, kanske kräkts av utmattinging o självplågeri. Tror det är bilden som får mig att ljuga ihop detta. Fint tycker jag. Att det står stop gör att jag vill ännu mer.

Låter precis som min egen tid i exil från Stockholm. Jag känner igen mig på pricken.
Du började åtminstone med en rivstart. Kanske satte det förväntningarna för högt?
Jag var en slow starter – som vanligt.
Kanske följer du bara den klassiska dramaturgiska kurvan? I så fall blir det ju bättre snart.
Du fattas här hemma.