Kategorier
Bloggen

Eraser

Just det. Glömde bort att jag var man. Då ska man ju bita ihop och hålla käft och jobba på. Tack Lisa för att du påminde mig (Och den här bloggen handlar förstås inte om hur ofta jag hånglar, till omgivningens besvikelse uppenbarligen.) För tro mig Lisa, jag har provat ditt recept, men jag fick biverkningar. Men de var åtminstone långt från intellektet…(se gärna kommentarerna till det här inlägget för lite mothugg)

Lisa:
"Skärpning
Fredrik! Det här håller ju inte. Du löser inte detta den intellektuella
vägen. Tänk mindre, lev mer. Ett fungerande men osofistikerat recept är
att bli full, släppa kontrollen och hångla lite. Och ja, jag är
fullständigt allvarlig. Jag har t-shirten!"

Jag trodde jag var starkare nu än förr. Hur jag liksom pusslat ihop fler sanningar om vad det innebär att vara en människa och allt det där med självbild, självförtroende och jada jada. Hur allt sjukligt analyserande och flummigt resonerande gett något slags resultat. Och med resultat menar jag bevis i kommunikationen mellan mig och min omvärld. Bevis på att jag förstått och att jag fått någon annan att förstå. Bevis på att jag kan vara nära och långt borta och att det är okej. Att jag är okej, men framförallt att du är det. Och att förstå likheten men också skillnaden.

Men så tänker jag tillbaka. Jag minns fragment av ett annat liv. Det liv jag hade där jag trodde att jag var svag, men där jag antagligen var som starkast. En bild från ett ljust sovrum. Jag tror det var sommar. Vi var lediga, eller i alla fall hemma. Det kanske var helg. Hon låg på sängen och jag stod i hallen och skulle antagligen hämta tidningen, eller om det var något annat. Jag minns att hon kommenterade hur jag såg ut. Jag var nästan naken, stod med ryggen mot sängen och hon sa något om mina ben. Det var en helt vardaglig situation och jag kände absolut trygghet. Jag stod blottad framför henne men kände mig inte naken eller ful. Inte heller vacker. Jag förstod det inte då, men det jag kände var total tillit. En känsla av att personen på sängen aldrig skulle håna mig eller använda det jag gav henne för att skada mig, trots att många gjort det förut.

Kanske var det då jag var som starkast. Inte före och inte efter, men just då. För det var länge sen jag kände så. Det var länge sen jag tyckte om det jag såg i spegeln. Det var länge sen jag kände en sådan självklarhet med någon. Frågan är om jag någonsin kommer att göra det igen. Jag håller på att sudda ut min manlighet. Jag vet inte ens vad manlighet är. Jag är ett neutrum med en fabless för överanalys. En retroaktiv grubblare så långt från här och nu att även de enklaste känslomässiga mötena blir komplicerade, förstörda, infekterade.

Kropp och själ är sammanlänkade, och kanske är det precis det som är problemet.

Liljeholmsbron

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

7 svar på ”Eraser”

Skärpning Fredrik! Det här håller ju inte. Du löser inte detta den intellektuella vägen. Tänk mindre, lev mer. Ett fungerande men osofistikerat recept är att bli full, släppa kontrollen och hångla lite. Och ja, jag är fullständigt allvarlig. Jag har t-shirten!

äh. stryk inte det du skrivit. Då ger du ju henne rätt, typ. Man får lösa sina problem på vilket sätt man vill. Och jag tippar att Lisas metod tar längre tid. För problem har en tendens att finnas kvar även om man blir full & glömmer bort dem.

Alltså, jag tycker verkligen inte att Lisas recept funkar. Det är ju när man blir full och hånglar som problemen uppstår.
Kanske är jag också alldeles för teoritiserande och ivrig att lösa det den intellektuella vägen, men så har också jag t-shirten och har dessutom haft flera t-shirts innan den nuvarande. Min erfarenhet är att den intellektuella tishan passar fan så mycket bättre.

Håller med L-J: stryk inte! Jag tror att det där du beskriver är en känsla som väldigt många kan känna igen sig i. Men att man saknar den där tryggheten betyder inte att den är ouppnåelig – åtminstone är det min erfarenhet. Med rätt människor omkring sig går det att bygga upp den igen.

Oj, jag är verkligen ledsen att det blev så fel. Jag blev berörd av det du skrev Fredrik, och kände igen mig i en hel del. För mig var lösningen att tänka mindre, leva mer. Att kasta sig ut där, ta risker och släppa kontrollen. Men självklart är alla olika. Och jag uttryckte mig nog alltför klumpigt för det här forumet. Jag ber om ursäkt om du kände att jag inte respekterade det du känner – för det gör jag. Och jag skulle väldigt gärna vilja att du slutade känna så.

god självbild och självtillit är inget statiskt, det måste alltid återuppfinnas. varje dag, i varje situation. visst är det skönt att hångla bort självkritiken, men det funkar ju bara en stund. jag brukar försöka bortse från hur människor uppfattar mig, de är oftast allt för fokuserade på sig själva för att notera allt det där man oroar sig för. försöker intressera mig för dem istället för mig själv.

De flesta runt omkring oss tycker för mycket och lyssnar för lite. Om man bara lyssnar lite grann, då och då, blir svaren och råden oftast ihåliga och inte alls användbara. Våra råd utgår alltför sällan från den vi försöker lyssna på utan från oss själva och våra egna erfarenheter.
Givetvis blir det väldigt konstigt. Det säger något om oss själva som vi borde lära oss av.
Det bästa med dig Fredrik är att du, till skillnad från många andra, är ärlig och utlämnande. Att du vågar skriva och berätta saker som andra knappt vågar tänka om sig själv. Fast vi alla gör det.
Radera aldrig något på grund av någon annan. Ta aldrig tillbaka en tänkt tanke eller ett skrivet ord. Så länge det bara berör dig och du inte sårat någon annan behöver du inte bry dig om vad folk tycker, skriver och säger.
För som sagt, de lyssnar för lite.

Stängt för kommentering.