Kategorier
Bloggen

Gymdrama på Montgomery Street

Efter att ha jobbat hemifrån hela dagen begav mig som vanligt till gymmet för tisdagspasset med min PT Jordan. Passet är 50 minuter långt. Efter 48 minuter gjorde jag en övning som innehåller ett visst mått av luftfärd. Om du någonsin träffat mig vet du att det är ganska mycket massa som ska förflyttas för att få mig upp i luften. Vi pratar inte om en liten ryska som gör fristående programmet i gymnastik-VM. Nej, en bättre liknelse är Rolf Lassgård, fast utan hår och dirty talk-flås. I alla fall… trött som jag var i slutet av passet så ville jag ju inte flyga en centimeter mer än nödvändigt. Kort sagt så var inte mariginalerna på min sida och jag lyckas fastna på något konstigt sätt. Jag gör som jag alltid brukar göra när jag känner att något går fel: Slappnar av och faller ihop i en hög på golvet för att inte förvärra eventuell skada. Det har funkat några gånger på volleyboll-träningarna när jag känt att jag landat snett efter ett blockeringshopp till exempel. Detta agerande leder dock till att omgivningen tänker "Shit i helvete, han dör ju här på golvet mitt framför oss! Medic! Medic! Kan nån ringa likbilen". För att lindra dessa tankar hoppade jag snabbt upp och förvissade mig om att det mesta var intakt (blev inte av med Rolf Lassgård-liknelsen dock).

Vad jag inte såg, kände eller märkte var den utbrytarkoloni som bildats på mitt ena ben. Det såg inte Jordan heller. Däremot blev vi avbrutna i vår viktiga verksamhet av en tränarkollega som undrade lite försynt om jag inte skulle ta lite is på "det där". Jag tittar ner och ser något som liknar ett slutet benbrott. Inget öppet sår, men en antydan till att en egen liten civilisation med lagar och regler bildats innanför huden. Fram med ispåsen således. Tio minuter senare gick svullnaden ner och Jordan såg lite lättad ut över att inte ha dödat en av sina kunder (som han först trodde). "I'm fine, I'm fine" fick jag säga upprepade gånger för att lugna den stackars skärrade 24-åringen. Sedan gick jag hem och allt var som vanligt igen.

Nya friska tag på torsdag. Jag tror inte att jag kommer att flyga så mycket då.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

5 svar på ”Gymdrama på Montgomery Street”

Stängt för kommentering.