Kategorier
Bloggen

Musikminnen

Ur feberdimman vågar jag mig ut på stadens gator igen. Jag lyssnar på två olika drum corps nere vid Market Street (kommer videoklipp senare). Som gammal trummis och just medlem av en trumsektion så gillar jag underhållningen. Nördigt musikeraktigt kanske, men så är det.

Jag strosar runt så där som jag alltid gör och inser att jag egentligen inte är på väg någonstans, att jag antagligen inte kommer att hitta det jag är ute efter (nya löparskor) men att det är rätt mysigt ändå. Efter nån timme hamnar jag som vanligt på Lori's. Den här gången väljer jag det som ligger på Mason Street. Det är lite mindre och mer intimt. I fönstret sitter några riktigt sköna pantertanter och jiddrar. I övrigt är det bara jag i mitt bås och så ett ungt par några meter bort.

I högtalararen hör jag en låt med Aretha Franklin. Det är  See Saw. Alltid när jag hör Aretha så förflyttas jag till 2003. Just den här gången minns jag hur jag lämnar min lägenhet i centrala Halmstad och beger mig mot flygplatsen (gångavstånd). I fickan har jag en sprillans ny ipod. Nu är de standard, men 2003 var de inte var mans egendom. Jag hade tankat den med hennes mixskiva som jag fått i posten. Nu var jag på väg till henne och lyssnade på hennes musik. Det blev många flygresor den våren, och när jag ser tillbaka på en tiden känns det som att det var då allt började. Hon hjälpte mig att sätta frön i min hjärna som jag skördat frukterna av sedan dess, långt efter att vi slutade ha kontakt. Min tacksamhetsskuld är stor och jag kommer aldrig att kunna betala tillbaka på det eviga lånet. För det blev ju så till slut. Att vi inte hade någon kontakt längre.

Men det gör inget. Jag vill inte tillbaka till den tiden, det var en oerhört intensiv period. Jag lärde mig massor, tyvärr på bekostnad av oss båda. Jag borde ha tagit hand om oss. Vi borde ha tagit hand om oss. Men så blev det inte. Nu tänker jag knappt på det, men när Aretha dyker upp så dyker även hon och minnena upp. Det känns så avlägset och långt borta, trots att det egentligen bara är några år. Well, sex år när jag tänker efter. Det är ju ganska långt tid. Men Aretha är tidlös, och då kommer minnena.

Vilken musik tar dig tillbaka?

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

1 svar på ”Musikminnen”

Stängt för kommentering.