Det går inte att nöja sig i den här stan. Vill inte, kan inte, måste inte, borde inte. Du kan inte värja dig mot framgången när den passerar framför dig, bakom dig, ovanför ditt huvud. Ta upp jakten. Lämna ett avtryck. Gör skillnad, men du får inte nöja dig. Du får inte stå still eller titta bakåt.
Att ta ställning. Att sätta ned foten och stå för ditt val. Att acceptera läget och framtiden och våga stanna kvar i beslutet. Stockholm tillåter inte det. Vi vill inte ha det så. Vi vill vara i rörelse, på väg som en fågel i flykten. Har du tur kan du fånga mig. Du ska veta att du haft riktigt mycket tur i så fall. Det finns ju så mycket annat att göra, andra att träffa, fler saker som är på gång.
Men så stannar allt upp. Det blir tyst i säkert flera sekunder, kanske minuter. Den förlamande känslan av tomhet och samvetskval sveper över mig som en filt vävd på stålull och koppartråd.
Livet pågick i de stunder som inte var till låns. De riktiga mötena kunde bara ske när vi valde varandra, inte valde bort andra.
Vi får inte det vi vill ha. Vi får det vi tror att vi kan få.
3 kommentarer
Oj. Det där sista var det mest sanna jag hört på jävligt länge (det andra var visserligen också rätt sant).
Det bara vi själva som sätter gränserna. Skit också.
Mm. Fan.