Hanna Hellquist skriver om den urbana ensamheten kontra landsbygdens isolerade kollektiv. Hon beskriver hur hennes vänner har lättare att komma på besök när hon själv ger sig av jämfört med när hon finns tjugo minuter bort, dygnet runt.
"Men i Stockholm flyter bakfyllesöndagarna förbi i total isolering. Ensam
i sängen med repriser av Sommarkrysset på fyran, då hjälper inte ett
fungerande internet och full täckning på mobilen. Då hjälper ingenting.
Fan, vad deprimerad jag blir när jag tänker på det. Jag vill inte att
det ska bli höst. Jag bävar."
Ensamhet är inte ett tillstånd eller en fysisk situation. Det är en tanke vi tänker.
Hannas inlägg påminner mig om ett av mina första inlägg på Kajen: Söndagar.
Soundtrack: Urban Solitude