Och jag fylls med den där fullmatade sociala energin. Elektriskt. Och jag ramlar. Hoppas. Målar upp en framtid lika snabbt som jag får den att försvinna. Besvikelse. Lyfter på klippblocket och kryper tillbaka in.
Att jag aldrig lär mig.
Jag är aldrig saknad. Jag syns. När du inte kan se mig finns jag inte. Borta. Vakuum. Neutral. Det blir inga minneskonserter eller temabilagor, för så är blogglagen.…
Segertåget fortsätter.
Once the stone You're crawling under Is lifted off your shoulders Once the cloud that's raining Over your head disappears The noise that you'll hear Is the crashing…