Och jag fylls med den där fullmatade sociala energin. Elektriskt. Och jag ramlar. Hoppas. Målar upp en framtid lika snabbt som jag får den att försvinna. Besvikelse. Lyfter på klippblocket och kryper tillbaka in.
Det är den där tiden på året igen. Det febriga, rastlösa, men ändå komaliknande tillståndet av overksamhet. Istället för sextio mail per dag går frekvensen ner. Några småljumma…