Okej, jag behöver din psykologiska hobby-analys på följande beteende:
Jag tycker inte om att säga hejdå. Är jag på en fest så försöker jag att i alla fall säga hejdå till värden/värdarna innan jag går, men helst skulle jag vilja försvinna ljudlöst. Bara gå till hallen, ta på mig ytterkläderna och gå. Ofta har jag gjort just så. Försvunnit ut i natten. Samma sak på konferenser, mingel och sociala aktiviteter överhuvudtaget. Jag behöver inte avsked när vi ses igen. Jag behöver inte avbryta oss när vi fortsätter nästa gång vi ses. Det är i alla fall så jag ser det.
Det handlar inte om att jag vill fly från en jobbig situation. Oavsett om jag haft en fantastisk kväll eller bara en vanlig dag så tänker jag likadant.
När jag väl vill gå kan ingen stoppa mig. När jag väl beslutat att den här kvällen är över, genomförd, avbockad. Då vill jag bara gå. Att få mig på andra tankar är nästan omöjligt, och jag blir stressad av att inte själv få bestämma när det är dags att gå.
Så, vad är din analys?
8 kommentarer
Jag kan tyvärr inte analysera dig, inte så här tidigt på morgonen i alla fall, men jag kan i alla fall meddela att du inte är ensam, för jag är precis likadan. Jag brukar visserligen överkomma känslan och vara artig och säga hej då, men helst skulle jag bara försvinna. Gärna som en rökpuff. Det hade varit coolt.
Ja, vi brukar ju vara likadan om sånt här. Känns tryggt. 🙂
Jag är också lite likadan. Ett kort hejdå till värden, om det är någon tillställning, och sen är jag borta. Sist jag hade kalas hemma märkte jag att jag retade mig lite på folk som gör tvärtom… säger att de ”snart ska gå”, drar ut på det, gör ett nummer av det, kör lite hej då-prat med precis alla. Varför? Tar en massa fokus, skapar någon sorts uppbrottsstämning. När jag tänker på det är jag nöjd med att jag är som du i det avseendet. Sagt och gjort, liksom. Tror inte det handlar om separationsångest, i alla fall inte i mitt fall… snarare kanske otålighet, och tillit till att det inte är något allvarligt varaktigt avsked utan att man kan ta upp tråden igen en annan dag.
OCH jag blir också så stressad om jag inte själv kan bestämma när jag ska gå att en fest i någon avkrok där jag är beroende av andra för att kunna avsluta kvällen (ta mig därifrån) är nästan otänkbar.
Ingen analys, bara igenkänning. Man kan väl bara acceptera att man är sån?
Ja, acceptens är väl nyckeln till det mesta här i livet? 🙂 Håller helt med dig i det mesta av vad du säger. Just det där med att stjäla fokus tycker jag man märker rätt ofta.
Smyga ut rockar! För mig handlar det om att jag inte vill försvara mitt beslut att gå. Precis som du säger; när det väl är fattat då är det bara tunnelseende som gäller. Jag är redan hemma i tanken. ”Nej ska du redan gå”. Och så måste man komma med en orsak, det är tydligen inte ok att man bara vill hem. Värsta som finns. Därför har jag också tränat mig själv på att inte göra så när jag själv är värdinna. Med följden att jag känner mig oartig för att jag inte försöker övertala gästerna att stanna… Det går inte att vinna 🙂
De finns ju människor som alltid tycks komma på oändligt mycket att prata om just i dörren på väg ut från festen eller samkvämet, de kallas väl tamburmarodörer. Du är inte en sådan och det gillar jag ; )
[…] om min relation till att säga hejdå. Alltifrån att gå från festen till större avsked. ”Är jag på en fest så försöker jag […]