Kategorier
popkultur

Penny, knock-knock-knock, Penny, knock-knock-knock

Det var mina camproomies i Afghanistan, Rasmus och Ronnie, som introducerade mig för serien förra vintern. Och när jag väl började titta på den såg jag de två första säsongerna med en takt av 1-3 avsnitt om dagen. Det kändes som att jag för första gången fick se en sitcom riktad mot samma håll som Scrubs men med betydligt högre igenkänningsfaktor, och faktiskt, mer hjärta.

Nu har även Jan Gradvall förstått seriens storhet efter att Kanal 5 lagt ut en bombmatta av både gamla och nya avsnitt under hösten. Jag talar förstås om The Big Bang Theory, och framförallt karaktären Sheldon Cooper (spelad av Jim Parsons).

”Sheldon Cooper är också den första huvudpersonen i tv-historien med en neurologisk diagnos. Det sägs aldrig rakt ut i serien, men Sheldon Cooper uppvisar många tecken på framförallt Asperger. Manuset är samtidigt så intelligent att serien hyllats på medicinska diskussionsforum.”

Det finns egentligen bara en hake med BBT. Det är den extremt stereotypa beskrivningen av nörden, vem nörden är och hur nörden fungerar. En BBT-serie med fyra nördtjejer och en snygg manlig hunk i lägenheten bredvid hade antagligen aldrig producerats och ännu mindre vunnit några Emmy awards. Men det tar inte bort det faktum att BBT med Sheldon Coopers rappa trut är en av de mest uppfriskande serierna just nu. I alla fall i mitt postgymnasiala 30-something-hjärta.

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.

2 svar på ”Penny, knock-knock-knock, Penny, knock-knock-knock”

Stängt för kommentering.