En gång firade jag nyår själv. Någon slags tyst protest som bara blev just tyst. Ville inte tvinga mig in hos andra, ville inte bjuda in mig själv. Valde att avvakta, att inte fiska sådär desperat veckorna innan och fråga runt. Inga subtila hintar om att jag var obokad. Så ledig som en människa kan vara.
Jag var stolt hela vägen. Ända till nyårsafton. Principerna och stoltheten vägde lätt mot ensamheten och isoleringen. På kvällen fylleringde ett ex. Jag svarade inte. Jag svarade inte på något den dagen. Inte ens på mina egna tankar.
En annan gång firade jag nyår på regementet i Enköping. Som en del av värnplikten blev vi ibland inkallade för att gå beredskap under vissa helger. Vi blev tilldelade nyårshelgen såklart. Jag var chef för beredskapstruppen. Jag minns att jag inte sörjde det minsta över att tvingas tjänstgöra. Vi hade en helt ledig vecka på regementet med tillgång till fantastisk mat, träningslokaler och filmrum. När övningslarmet gick stod vi uppställda vid vakten på fyra minuter. På nätterna gick vi patrullrundor längs staketet på regementet. Rapporterade allt lugnt och sådär.
Nu är det snart nyår igen. Spekulationerna har startat. Tacka ja, tacka nej. Vänta ut, hitta på. Stanna kvar, åka bort. Det slutar aldrig. Jag trodde det skulle försvinna när man blev äldre, men nej. Kanske blir det bara ännu mer prestige?
Nuförtiden saknas sällan alternativ. I alla fall inte helt. Men ändå, det känns alltid lika ömtåligt. En skör tråd av ensamhet som löper genom den stillsamma frågan om vad du gör på nyår?
6 kommentarer
melankolin alltså.. Fan också. Jag firar nästan alltid nyår utanför festerna, själv eller med min familj. annars väcker det för många tankar i mig om milstolpar och nystarter, om tid som har gått och aldrig går att få tillbaka. Om ensamhet och utanförskap, om alla som är i fel sällskap och om de som inte har något sällskap alls.
Själva dagen går oftast smärtfritt förbi, det är trots allt bara en dag, men månaden innan, med frågorna och spekulationerna och melankolin i att inte höra till, den är värst. Bäst är när man jobbar eller är bortrest och inte behöver utforska sin egen plats i gruppen.
Ja, det bästa är ju när man har ett legitimt skäl att inte vara hemma. Afghanistan liksom, vem ska argumentera mot det? Det var perfekt att vara den tappre soldaten förra året. Slapp både jul och nyår.
Nu skriver du så där bra igen!
Å, tack!
Jag blir ordlös. Och det känns tryggt att veta att det finns andra som grubblar.
Jag är inte koko, jag är inte koko, jag är INTE koko.
Fint. Betyder mycket att andra känner igen sig. Blir mindre galet då liksom.