Kategorier
popkultur

Jag och Love Actually

Vi går way back, jag och den brittiska stjärnspäckade feelgoodjulsagan Love Actually. Ikväll ser jag den för fjärde gången, men första gången med sällskap, ett sällskap som ser den för andra gången. Vilken rookie.

Mina Love Actually-utmärkelser:
Bästa skådis: Emma Thompson (lysande i rollen som bedragen-men-vilja-hålla-ihop-familjen-till-varje-pris-kvinna. Hennes blick i slutscenen är filmens mest bitterljuva ögonblick på temat ”du kan laga en krossad spegel, men du kommer alltid se att något är förstört”.
Bästa sidostory: Nakenskådisarna (som är så trevliga och mjuka mot varandra hela tiden).
Största frustration: Sarah (spelad av Laura Linney) som utplånar sig själv på grund av sin sjuka bror som hon gör allt för, men som även förstör hennes eget liv.
Mest osannolika: Hugh Grant som premiärminister.
Klumpigaste ögonblicket: Författaren Jamie Bennett skriver sin roman på en skrivmaskin (!), utomhus (!) och förvarar halva boken på pappersark bredvid sig, under en kaffemugg (!) samtidigt som det blåser styv kuling (!). Cue pappers-strössel över sjön när hemhjälpen lyfter på muggen.

Mina tidigare inlägg om Love Actually
AI-Emo
Love actually
Articifiella känslostormar

Av Fredrik Wass

Jag har försökt fånga mig själv på den här bloggen sedan 2006. Det går ganska bra. Jag är en sån därn typiskt otypisk man med nojor och nostalgi, pretentiösa ambitioner och stukade visioner. Men jag är ok. Bloggar även på bisonblog.se om internet, samhälle och media.