Månadsarkiv: december 2009

Filmsug

Jag tror att jag fungerar ganska annorlunda jämfört med Helena Bergman när det gäller relationer (och bristen på dem). Men hennes beskrivning av 500 days of summer gör att jag känner ett starkt sug efter att se filmen.

"Jag
älskar den för att den är som en stenhård knytnäve i min mage som
tvingar mig att minnas allt jag gjort och reflektera över det istället
för att bara köra på utan att bry mig. Jag älskar den för att den
kräver bot och bättring av mig. Jag älskar den för att den inte låter
mig göra som jag vill. Därför älskar jag den och därför tänker jag se
om den."

Tankar om jobb

Det handlar om lek. Jag funderar på framtiden, vilka människor jag vill jobba med och vad som gör att jag dras till vissa personer medan andra hamnar i mental isoleringscell. Det handlar om lust. Jag märker hur löjligt ineffektiv jag blir när inte lusten finns där. Kalla det glädje, humor, lek eller skoj. Det ska vara kul på jobbet helt enkelt. Missförstå mig rätt. Själva jobbet måste inte nödvändigtvis vara dratta-på-ändan-roligt konstant. Men människorna jag ska lösa uppgifter med får gärna vara det. Glimten i ögat, rapp i truten och bäst när det gäller. Jobbet är viktigt, men för mig är det lika mycket en social mötesplats som en arena för att få saker gjort.

Jag ska förklara.

Hösten 2007 började jag jobba som frilansjournalist. Första tiden arbetade jag hemifrån. Det gick ganska bra rent jobbmässigt. Jag levererade i tid osv. Att jag även vände på dygnet och jobbade mer på kvällar och helger än på dagarna var inte lika bra. Jag behövde ett sammanhang. Jag behövde arbetskamrater. Jag flyttade in i en frilanslokal. Blev det mer jobbat där? Nej. Blev det jag gjorde bättre än tidigare? Nej. Hade jag roligare? Ja. Och med ungefär samma output jobbmässigt.

Den sociala arena som arbetsplatsen motsvarar går inte att underskatta. När jag behöver jobba ordentligt går jag hem (!) Någonting säger mig att alla arbetsgivare inte ser på sina lokaler på samma sätt som jag. Något säger mig också att inte alla har samma inställning till jobb, plikt, lek, fritid, skam (you name it) som jag har. Hur tänker du?

Bluster-panorama

Bluster hangout.

En julaftonskväll på kontoret i Afghanistan

Fredrik-och-rasmus

Fredrik: Jag vet, vi skriver ett blogginlägg här och nu. Vi skriver vad vi tänker på.

Rasmus: Typ om känslor och sånt?

Fredrik: Jag vet inte, det kan det kanske vara. Hur känns det att fira jul i Afghanistan?

Rasmus: Det känns bra. Man slipper all julhets hemmavid.

Fredrik: Känner du inte att det är jobbigt att vara borta från vänner och famlj?

Rasmus: Nej, jag har ju haft julafton 27 gånger nu och jag sover ju ändå när det är Kalle Anka. Men vad tycker du då? Vad saknar du här som du får hemma på julafton?

Fredrik: Jag tror jag saknar att kunna vara helt avslappnad. Att ta det lugnt och inte känna att man bara stannar upp ett kort ögonblick, utan faktiskt kan få lite ordentlig omväxling. Här är det ju business as usual. Jag drog ju media briefen på morgonmötet imorse till exempel. Plus hotbilden förstås.

Rasmus: Sant. Det är väl också det att man inte känner alla här nere heller. Man kan inte vara så avslappnad här eftersom man inte känner alla som man känner sin egen familj. Och samtalen blir inriktade på det vi gör här. Jakt typ… (skratt). Hemma kanske man också har tillrättalagda samtal om vad man gjort senaste året…

Fredrik: Är det bättre eller sämre då?

Rasmus: Det är väl skönt att man har något att prata om. Det finns ju alltid något att prata om. Bitterheten gentemot Försvarsmakten, vem som åt upp allt julgodis och så vidare…

Fredrik: Ja, men det är lätt att man rullar runt på samma diskussioner här. Operationer, relationer, missioner.

Rasmus: Speciellt relationer Fredrik.

Fredrik: Ja, när det gäller dig och mig Rasmus. Men vi är ju inte riktigt som alla andra…

Rasmus: Hehe, det stämmer faktiskt. Vi är ju mänskliga och har känslor. Och har förmåga att känna något.

Fredrik: Är det så illa?

Rasmus: Nej, men alla vill ju spela häftiga här. Är man major så ska man vara säker på sin sak liksom.

Fredrik: Och jag är ju kapten…?

Rasmus: Haha! Sant, och jag är ju bara korpral. Alltså kan jag vara mest självsäker. Jag har inget att bevisa.

Fredrik: Känns inte lika lätt för mig.

Rasmus: Nej, du måste ändå påvisa en viss professionalism.

När vi sitter och pratar får Rasmus ett sms från sitt ex. Det står något fint och "Tack för jule-sms" etc.

Rasmus: Jag tänker svara "Fuck you biatch. I cried so fucking much over you" (skrattar så vi gråter..)

Fredrik: Det här måste vi ju skriva i inlägget, även om det är ett sjukt internskämt.

Rasmus: Ja, det är sant.

Fredrik: Man får ju göra lite efterhandskonstruktion också.

Rasmus: Så det ser bra ut. Vi måste ju höja vår egen status. Vi har ju ett varumärke att bygga.

Fredrik: Är inte vårt varumärke kört i botten?

Rasmus: Jo, det är det nog. Förutom alla bilder på Facebook där du hälsar på så små barn så är i alla fall jag sänkt.

Fredrik: Men du är ju ruttad och har gjort en tidigare mission. Du har ju yx-status.

Rasmus: Jag är här för att bli brun och vältränad. Haha!

Fredrik: Till skillnad från förra gången?

Rasmus: Ja precis. Då jobbade jag ju och var seriös. Ungefär som du är nu Fredrik. Förra gången var ju jag du.

Fredrik: Känns tryggt. Hur tycker du att går för mig då?

Rasmus: Jag tycker att du chefen gör ett jättebra jobb chefen. Det är väl du som sätter mina betyg?

En major tittar konstigt på oss från andra sidan rummet och säger " Jag är seriöst orolig för er". 

Fredrik: Vad säger du Rasmus, ska vi gå till barren och kolla en film eller? Low ops imorgon förmiddag. Första sovmorgonen för mig på 2-3 veckor.

Rasmus: Mässen först kanske. Vi kan socialisera lite och du kan visa lite ledarskap Fredrik!

Fredrik: Det är sant. För lite av det på sistone. Vi drar till mässen. 

Paperboys

Bad day

Det är inte tungt men det är tungt. Det går i vågor. Idag är ingen bra dag. Och det är så långt kvar.

Jag måste lova mig själv att inte hoppa på uppdrag jag inte har erfarenhet eller kompetens att klara. Det blir så jobbigt då.

Out of my life

Jag fattar vinken. Även om jag är 500 mil bort så förstår jag den, märker den, känner den. Vinken alltså. Eller kanske avsaknaden av den. För det är nog mer vad det handlar om. En vink som inte existerar. Känslor som inte finns, kanske aldrig fanns? Ett tomrum utan anledning. Ett skal utan innehåll. 

Jag gör allt för att duga men blir mindre och mindre användbar.