Månadsarkiv: juli 2010

Open your heart

Väl tillbaka från Berlin gav jag mig in bevakningen av Pridefestivalen tillsammans med gänget från Makthavare.se. De bilder jag tog under paraden idag satte jag ihop i ett animoto-bildspel, sådär som jag brukar göra.

11 minuter ångest

Det var en kväll för en tid sedan. En sån där kväll när man är under isen. En sån kväll man lagrar upp till, efter veckor av mentalt och kroppsligt förfall, ökad känslomässig misstro och med föga hopp om att kunna vända båten inom överskådlig framtid. Det var en sommarkväll med andra ord.

Jag vet inte hur det gick till, men jag kopplade min egen känsla till Ziggy Sobotkas slutgiltiga reaktion i andra säsongen av The Wire, en tv-serie jag för övrigt plöjde på datorn i Afghanistan i vintras. Jag var helt inne i karaktärerna och jag ömsom gillade och ömsom avskydde Ziggy, den strulige och fumlige sonen till fackbasen i hamnen. Aldrig blev det rätt, alltid fick han skit, vad han än gjorde.

Till slut blev det för mycket. När Ziggy äntligen trodde att han hade rott en bra deal i land vände turen ändå (som den alltid gör) och han blev återigen överkörd och förnedrad. Ziggy orkade inte längre. Han gick ut i bilen, hämtade sitt vapen och återvände för att göra upp. Jag köper inte Ziggys skeva moral och kriminella filosofi. Men jag köper hans smärta. Och framförallt har skaparna av The Wire lyckats illustrera frustrationen och tankarna hos en desperat person på ett övertygande sätt genom hela serien, men kanske framförallt i just det här klippet.

Har du inte sett The Wire så blir den här scenen kanske inte lika stark som den var för mig. För när jag låg där i sängen med ångesten som en kall kår längs ryggraden var det Ziggy jag tänkte på. Jag funderade på vad som får en människa att handlöst falla ner i det svarta som vi hela tiden försöker hålla på avstånd. Att slutligen bara säga "fuck it"och göra upp med både verkliga och overkliga demoner. För det gjorde så ont i Ziggy.

"I'm tired of being the punchline of every joke"

Böööööörlin

Okej, det bestämdes ikväll. Inatt drar jag och Jocke till Berlin i några dagar. En minisemester. Sen kör jag Pridebevakning åt Makthavare.se i slutet av veckan. Jag har inte glömt halvleken, men den skuffas undan i några dagar i alla fall.

Har fått fin-fina Berlin-tips från alla möjliga, men har du något du tycker att vi bör göra eller uppleva, hojta till.

Berlin 

Bild: Werkunz under CC-licens.

Urban Solitude

Hanna Hellquist skriver om den urbana ensamheten kontra landsbygdens isolerade kollektiv. Hon beskriver hur hennes vänner har lättare att komma på besök när hon själv ger sig av jämfört med när hon finns tjugo minuter bort, dygnet runt.

"Men i Stockholm flyter bakfyllesöndagarna förbi i total isolering. Ensam
i sängen med repriser av Sommarkrysset på fyran, då hjälper inte ett
fungerande internet och full täckning på mobilen. Då hjälper ingenting.
Fan, vad deprimerad jag blir när jag tänker på det. Jag vill inte att
det ska bli höst. Jag bävar."

Ensamhet är inte ett tillstånd eller en fysisk situation. Det är en tanke vi tänker.

Hannas inlägg påminner mig om ett av mina första inlägg på Kajen: Söndagar.

Soundtrack: Urban Solitude

Halvlek

Det går inte att nöja sig i den här stan. Vill inte, kan inte, måste inte, borde inte. Du kan inte värja dig mot framgången när den passerar framför dig, bakom dig, ovanför ditt huvud. Ta upp jakten. Lämna ett avtryck. Gör skillnad, men du får inte nöja dig. Du får inte stå still eller titta bakåt.

Att ta ställning. Att sätta ned foten och stå för ditt val. Att acceptera läget och framtiden och våga stanna kvar i beslutet. Stockholm tillåter inte det. Vi vill inte ha det så. Vi vill vara i rörelse, på väg som en fågel i flykten. Har du tur kan du fånga mig. Du ska veta att du haft riktigt mycket tur i så fall. Det finns ju så mycket annat att göra, andra att träffa, fler saker som är på gång.

Men så stannar allt upp. Det blir tyst i säkert flera sekunder, kanske minuter. Den förlamande känslan av tomhet och samvetskval sveper över mig som en filt vävd på stålull och koppartråd.

Livet pågick i de stunder som inte var till låns. De riktiga mötena kunde bara ske när vi valde varandra, inte valde bort andra.

Vi får inte det vi vill ha. Vi får det vi tror att vi kan få.

Kajen habitat

Mina vänner Martin, Ylva, Malin, Johan, Elisabeth, Nils och Doreen. Alla har de flyttat till kajen sedan jag kom hit i november 2005. Det är fint. Och ännu finare är att jag tror att fler är på väg. Kajen är det nya Hornstull, ett mediaghetto utanför tullarna.

Litteratjur

Jag exporterar Kajen ur mitt bloggverktyg. Det blir ett Word-dokument på över tusen sidor och flera hundra tusen tecken. Ändå är det de fem första inläggen som har mest lyskraft. Jag går och tjatar om att skriva en bok. Den finns redan som du förstår.

Vädervill

De säger att det är varmt. De säger att de svettas. Jag känner inga årstider längre och jag vet inte när det blev så. Inom loppet av några veckor rörde jag mig från Afghanistans 38-gradiga torra värme till San Franciscos något fuktigare svensk-försommar-året-runt-temperatur för att sedan landa i ett varmt Visby, följt av ett ännu varmare Stockholm. Ja, jag svettas och när jag låter valda delar av min kropp exponeras för solen blir jag solbränd. Men jag tänker inte på det som vare sig något skönt eller något jobbigt.

Fråga mig igen i vinter. Det kan vara så att jag glömt bort hur det var. Det enda jag minns från i vintras var de där iskalla veckorna i februari.