Månadsarkiv: februari 2012

Jag får inte tänka så

Ibland känns det lite konstigt hur någon kan radera ens existens ur sitt liv så snabbt. Bara lägga locket på. Som att stänga av radion och det blir tyst. Men jag får inte tänka så.

Ibland undrar jag varför någon inte vill analysera, reflektera eller överhuvudtaget beröra vad som blev trasigt utan istället har beröringsskräck inför känslor som inte är bekväma. Men jag får inte tänka så.

Ibland undrar jag hur det ens är möjligt att kapa bort en del av ens liv så abrupt. Att inte ens vilja veta vad som hände sen. Hur allt går vidare. Försäkra sig om att båda är okej. Prata med ett annat tonläge. Men jag får inte tänka så.

Ibland blir min slutsats att jag måste varit en fruktansvärd människa att vara med, om det avtryck jag lämnade blev så svårt att bara total tystnad är svaret. Vecka efter vecka. Månad efter månad. Men jag får inte tänka så.

Jag får inte tänka så.


Joni Mitchell: California
Oh it gets so lonely

When you’re walking
And the streets are full of strangers
All the news of home you read
More about the war
And the bloody changes
Oh will you take me as l am?
Will you take me as l am?
Will you?

 

Plötsligt händer det

Det var lördagen den 30 maj 2009. Efter en fin dag i San Francisco tillsammans med Johanna och Daniel (det hände sig vid den tiden då Tage Ögren ej var född) var jag tillbaka i min lägenhet på Telegraph Hill och slösurfade lite innan sänggåendet. Dagen efter skulle vi upptäcka Det Riktiga Amerika™, men nu var det alltså dan före dan.

Plötsligt hände det. Genom att upplösa tyngdlagen lyckades jag få ett glas läsk att förflytta sig mellan två bord och landa i tangentbordet på min macbook. Den dog tämligen omedelbart. Dagen efter blev det besök till Apple Store vars Genious-bar-personal ställde diagnos: Nådaskott. Det vill säga, det fanns inget att göra. Besöket på Apple Store och goda råd om kraschade datorer finns dokumenterat här:

Dagen efter var det inte bara dags att upptäcka Det Riktiga Amerika™, utan av naturliga orsaker blev det även den stora dagen för datorinköp. Det finns dokumenterat här:

Och i ett utförligt inlägg beskrev jag besöket på Wal-Mart där jag köpte ersättningsdatorn.

”Samtidigt sitter jag med mina stora händer vid min pyttelilla dator och tänker: ‘Jag är en Shrek’. Nån borde göra en tv-reklam på det temat.”

Vi är nu i nådens år 2012. En helt vanligt söndag i februari. Jag var i färd med att låna ut en annan dator till Karin, och tänkte väl att det vore intressant att kanske öppna upp den gamla vita macbooken igen och i alla fall få ut hårddisken, av nostalgiska skäl. Men först ett litet strömtest. Fanns det fortfarande liv i gamla bettan? Jag satte i kontakten, jodå, det lyste om laddindikatorn. Inget konstigt tänkte jag, det betyder ju bara att strömenheten fungerar, inte samma sak som att datorn gör det. Men visst, jag kan ju trycka på on-knappen för säkerhets skull. Det är då det märkliga händer. It’s alive. Den gamla trotjänaren som var min följeslagare under våren i San Francisco startade igång som att inget hänt sedan den där majdagen 2009. Nu vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Det kommer så många frågor. Så mycket som förändrar hela tillvaron. Blir matt bara jag tänker på det.

Helt sjukt. Jag provade att starta min trasiga vita macbook som dog våren 09. Den fungerade!

35

Inte direkt nån rookie längre. Ska försöka jobba med den insikten, men det går trögt.

Fick fint fika-firande av Internetworld-gänget med tårta. Det räddade mig från en utebliven födelsedag.

Stilla nu

Den sociala ängsligheten är nästan borta nu. Så här 34 år senare. Minns hur den nästan dominerade mitt liv under lång tid. Osäkerheten på självet, jaget, sändare, mottagare. Inte ska väl jag? Menar du mig? Det kan jag inte tro. Vem skulle tänka så om mig?

Kanske är hela min internetresa bara ett enda rop på självkänslan som aldrig fanns. Kanske finns den nu. Kanske finns det i det vardagliga. I småpratet med främlingar på gymmet. I den direkta kontakten med servicepersonal, myndighetspersoner, intervjuoffer. I relation till relationen, men också i relation till aversionen. Alla måste inte tycka om mig.

Ja, det går lättare nu. Masken är på nästan jämt.

Men det finns också en otålighet. En högfärdighet. En röst som säger, du vet väl vem du pratar med? Den rösten måste utplånas. Den är farlig. Den gör renheten grumlig.

Samtidigt är den till slut funna platsen en utåtriktad rörelse. För hos andra kliver vuxenheten, ansvaret, planerandet, strukturen in. Inte hos mig. Ibland gör det mig orolig.

Som en berg- och dalbana bland isflak navigerar jag rakt in i resten av mitt liv. Ett liv som på ett plan sett likadant ut sedan 15 år, men som på ett annat är så radikalt annorlunda att jag inte ens skulle kunna drömma fram det. Lite fint ändå.

Frozen #rollercoaster.

Gröna Lund, 4 februari 2012.