Jag kan skriva dig vart jag vill. Det kan du inte förneka. Bokstäverna är mitt format. Skärmen min kanal. Jag hatar det. Jag älskar det. Mina fingrar smattrar med en hastighet av fyra tecken i sekunden och du kan inte värja dig.
Formuleringarna känns som ett par slitna skor. De har varit med länge. Kanske blir de kvar ett tag till. I tio år har jag funnits här. I pixlade typsnitt beskriver jag det som alla redan vet. Att jag inte skäms.
Det är otänkbart att sluta. Först när jag blir förblindad av värme eller mörker kommer jag att tappa farten. Fångad i mitt uttryck. Inspärrad i flödet.
Alla jag möter leder jag in på samma spår – konstruktion av identitet. Jag känner mig som en missionär som hakat upp sig. Jag hör hur min röst får den ivriga tonen. Den mässande. Sedan öppnas spjället och munnen trycker ut övertygande formuleringar om mitt medierade liv. Om att experimentera med jaget. Om att vara modig, men egentligen vara feg.
Vi pratar revolution men menar självförverkligande. Vi säger bloggosfär men menar egosfär. Vi säger besökare men menar bekräftelsekickar.
Och vi hittar varandra här. Som en vargflock inser vi att hur vilda och hungriga vi än är blir bytet desto större om vi samarbetar. Därför ger vi av oss själva. Och får tillbaka. Summan blir större än ett ego i strålkastarljus. Det finns hopp.
2 kommentarer
Den satt som en smäck. Nu har du skrivit mig till en bra start på dagen =) Ska dra till jobbet nu är det tänkt. Tidigare än valigt. Men våren är ju här. Skönt att du kommit igång med ditt skrivande igen. Jag var lite orolig i förrgår =)Några av mina bloggfavoriter har hakat på det ämnet du gav mig. Men de var modigare än jag. Nä om man skulle dra då. Tja.
kärlek