Streetlife

Varje gång jag hör Bruce berätta historien om aidsjuke Andrew Beckett blir jag lika tagen. Och alltid sitter jag på tuben med huvudstaden som fond. Jag kan inte värja mig för känslan som fyller mig genom lurarna. Den tar mig med storm varje gång. Bitter vet vad jag menar. Och ikväll hände det igen. När underjordens vagnar körde ut på en bro startade berättelsen. Och gatlyktorna glittrade i det kolsvarta kalla vattnet. För än är det inte vår. Och för en del kommer den aldrig.

Jag ville förmedla något på svenska. Men det känns, som alltid med översättningar, lite knas. Nytt tempus och fri tolkning räcker inte till. Men du får mitt försök ändå.

Stockholms gator

Jag är slagen och stukad
Vet inte hur jag mår
Känner inte igen mig själv

Ser mig i spegeln
Där står en annan man

Kommer du lämna mig här att tyna bort?
På Stockholms gator

Jag vandrar tills mina ben känns som granit
Fångar avlägsna röster från försvunna vänner

På natten hör jag blodet i mina ådror
Lika svart och viskande som regnet
På Stockholms gator

Ingen ängel kommer ta emot mig
Det är bara du och jag kvar

Och mina kläder passar inte längre
Jag skulle gå tusen mil för att komma bort

Natten är här och jag ligger vaken
Jag känner hur jag sakta försvinner
Så möt mig broder med en dödlig famn

På Stockholms gator

3 reaktioner på ”Streetlife

  1. Ditt försök får VG. Det var vackert.
    Jag älskar när underjordens vagnar kommer upp från mörkret och man ser Stockholms vatten från fönstren. Längs min underjordslinje finns det ett par platser som jag måste andas in och njuta av när de dyker upp…

  2. Jag missade våren ifjol. I år andas jag in den. Den finns i hela mig. Som ett virus. Ett godartat sådant.
    Modigt av dig att översätta denna text. Det blev bra Kajen.
    Måste jobba nu. Vi hörs.

Kommentarer inaktiverade.