Bakom kulissen

Jag vet att du läser här men du säger inget. Mina tysta läsare är långt fler än de som kommenterar. Så är det på flesta bloggar. Och så är det här. Det är dock inte ett problem för mig att du vet allt som jag skriver här. Det är inte jag som måste klura på det när vi träffas. Jag vet ju redan allt.

6 kommentarer

Jag håller med. Avsändaren är ju alltid safe. Det kan bara slå tillbaka på dem som missbrukar förtroendet. För det är ju trots allt ett slags förtroende, att få se in i någons liv. Även om man håller dörren öppen för folk att göra det.

Ja, oftast gör man ju det för att man inte tror att konversationen kommer bli mer intressant än:
A: hej!
B: hej!
A: Allt bra?
B: Jodå, själv då? Jobbar du kvar.
A: Ja. Och du?
B: Ja.
A: Kul. Jag måste tyvärr kila men ha det bra.
B: Du också. Vi kan ju höras.
A: Ja, absolut.
En annan anledning är väl att det är lite olika maktlägen. Om man inte känner blog-ägaren kan den ju framstå som att den har stenkoll. Och vad ska lilla jag tillföra i så fall?

Håller med delvis, men skillnaden mellan att tvingas in i en ointressant konversation på stan är ju att på en blogg kan jag lämna min kommentar och sen gå vidare.
Alltså: ”Hej, intressant inlägg, allt är bra med mig, måste vidare, men vi kan väl höras”. Sen är det upp till bloggägaren att göra vad denne vill med informationen. 🙂
Jag vill inte att mina läsare känner så som jag känner när jag väjar för nån på stan. Då har jag misslyckats. Jag vill vara den du ropar efter på stan för att du har något intressant att berätta. Haha! 🙂

Och jag vill gärna visa att jag läst genom att lämna ett avtryck. Även om min kunskap i vissa fall är mindre än din. 🙂

Relaterade inlägg