"But he’s the sort who can’t know
anyone intimately, least of all a woman.
He doesn’t know what a woman is.
He wants you for a possession, something to look at
like a painting or an ivory box.
Something to own and to display. He doesn’t want
you to be real, or to think or to live.
He doesn’t love you, but I love you.
I want you to have your own thoughts and ideas and
feelings, even when I hold you in my arms.
It’s our last chance… It’s our last chance…"
Ur Space Dye-Vest. Ofta i Kajens stereo under tidigt 90-tal. Idag känns texten inte lika stark. Mera som ett svagt eko av något som var. Fel. För texten är stark, men på ett exkluderande sätt. Den är dömande. Kärleksfull på låtsas.