Jag tror jag har sett Fame-filmen en sådär tjugo gånger. Det började någon gång när jag själv var i trettonårsåldern. Det var så mycket musik. Så mycket av allt det jag ville göra och sen gjorde. Irene Cara som "Coco" med så mycket uttryck att man blev mörkrädd (hon sjunger 1.23 in i klippet nedan). Det var för övrigt hon som skrev texten till Flashdance – What a feeling, titelspåret till filmen Flashdance som kom ut tre år efter Fame-filmen.
För att inte tala om Paul McCrane som antagligen gjorde sitt stora genombrott i en tvivlande Montgomery MacNeil. För dig kanske han är mest känd som Robert Romano i E.R. Och alla minns väl Gene Anthony Ray som den ständige drop-outen Leroy. Filmens tagline var "If they’ve really got what it takes, it’s going to take everything they’ve got".
När det gäller musik tänker de flesta på titelspåret med samma namn som filmen – Fame. Men som gammal orkestermusiker, med tusentals timmar i orkesterdiken och konsertscener bakom mig, har jag dock alltid fascinerats av I sing the body electric. Pampigt och pretto. Yep, that’s me.
Håll utkik efter passagerna vid 2.40, 3.40 och 4.20. Jag får fortfarande gåshud av dem.
1 kommentar
Åh – Fame! Den brukade gå sent på nätterna på typ TCM när jag pluggade. Jag har nog inte sett den tjugo gånger, men kanske femton? Min guilty pleasure är den här:
http://www.youtube.com/watch?v=VfTRV5GUiKs