Jag gjorde en ansats. Jag levde för ett tag. Men nu kryper jag långsamt tillbaka in kryptan. Jag får beröm jag inte förtjänar, vilket nästan är det värsta. Inte värd det.
Jag vill inte bli störd i mitt martyrskap. Det pajar liksom hela grejen.
Förlåt mig alla vänner och familj för att jag bara försvunnit från horisonten. Men Radiohuset äger min stjärt like there’s no tomorrow. Återkommer när jag bryter ytan.
Sigge, Jens och Martin, kommer ni ihåg DT-sommaren? Här kommer ännu en extrem guilty pleasure från the good old days. I tolkning av Will Shaw. Musikermusik at it’s…
”Nästan aldrig får en extern person utanför organisationen komma in och presentera långa powerpoints. Är det beslutsmöten ska det dock vara tydligt. För att alla ska kunna ge…
Just nu fick jag en förnimmelse över vardagslivet. Känslan som finns när allt är över. När allt är som vanligt. Det kändes extremt tråkigt. Vad ska hända sen?
1 kommentar
Försök kryp ut lite igen och gör dej förtjänt av det beröm som andra tydligen tycker du förtjänar. Låter svettigt med en krypta den här årstiden:=)