Håll med mig nu

Du måste säga att du också känner så. Att du också tycker att den här hösten fullkomligt överrumplat oss med dess novembermörker, dess hålögda jobbstress och dess kollektiva ensamhet. Jonas Gardell förkunnar att relationer inte ska bygga på kärlek utan på skuld och hållhakar. Mitt bortstötta ego är nästan benäget att hålla med.

Känslan är att det inte är värt det. Att energin, det obesvarade intresset, de brustna förhoppningarna om något, ja att inget av det är värt det. Att hela tiden början om, att tro på något, att inte tro på något. Det värsta är förstås att känslan är trygg och bekant. Inget nytt under solen, men varför kan det inte vara min tur? Det är inte direkt som att jag är nitton år längre. Jag trodde att erfarenhet och ålder leder till bättre kommunikation, bättre relationer, större möjligheter att hamna i synk, att hitta rätt. Ändå verkar det vara tvärtom. Så många murar som byggts upp, och även om mina är raserade så finns det lika många på andra sidan.  Ruinerna är bakom mig vilket känns skönt, men jag lyckas hela tiden hitta nya staket att försöka klättra över, trösklar att snubbla på.

Tyvärr är de fria vägarna inte intressanta. Raksträckorna säger inte så mycket. Det är som att vara en magnet för det som är svårt, eller så skapar jag det helt på egen hand. Ibland händer båda samtidigt, då blir det kaos.

En mästare på att beskriva det enkla på ett tillkrånglat sätt. Det är jag. Det är det här inlägget. Men jag vill bara att någon håller med mig om den här hösten, att någon säger att det känns likadant. Att vi inte är ensamma om det. Det räcker så.