Den här texten publicerades ursprungligen i mitt nyhetsbrev Fredrik Wass tänker på kommunikation.
Om du jobbar som chef på ett svenskt sjukhus och måste välja mellan att anställa en läkare eller en kommunikatör, vad väljer du? Frågan är retorisk men också tidlös inom den skattefinansierade vårdsektorn. Trots, eller tack vare, att ett av mina första kommunikationsjobb var som informatör på Landstinget Hallands informationsavdelning (numera Region Halland) har jag själv inget enkelt svar på frågan.
Det korta svaret är att “det beror på” och det långa svaret är en komplex uppräkning av olika behov inom vården, vilka kompetenser som stärker helheten, hur det inte alltid är fler läkare eller undersköterskor som behövs även om vårdköerna är långa och så vidare. Men ärligt talat skulle jag ha svårt att resonera på ett generellt plan kring frågan utan att känna till detaljerna.
Ebba Busch (KD) tänker inte som jag. Hon har ett rakt och konkret svar att ge, vilket i och för är ovanligt för att vara politiker, men samtidigt enkelt för den som ägnar sig åt symboliska utspel för att vinna opinion snarare än stärka samhällsutvecklingen.
Det pågår nån slags politisk gaslighting där vi ska fås att tro att det är antalet anställda kommunikatörer som är problemet inom svensk sjukvård.
I en TT-intervju kritiserar hon regionerna för att de varslar vårdpersonal men behåller kommunikatörer. Det finns garanterat anledningar och möjligheter att dra ner på administrativ personal i många fall och det kan vara absolut nödvändigt, men precis som i invandringsdebatten väljer hon att ställa ett antal (personal)grupper emot varandra utan att rikta ljuset mot toppen.
Follow the money! Hur många sjukvårdsdirektörer tål Sverige? Vilka höga chefer måste sparkas för att lätta på regionbudgetarna? Men framförallt: Hur påverkas finansieringen av skattesänkningar, en ovilja att kompensera för den höga inflationen samt en i vissa regioner sönderprivatiserad vård med ineffektiva vårdkedjor på grund av att vårdenheterna konkurrerar snarare än samarbetare med varandra?
Även organisationerna Skattebetalarna och Skattebetalarnas förening gör samma sak när de i en debattartikel pekar ut just kommunikatörerna som en kostnadsdrivande problemgrupp i Sveriges regioner.
“I dag har landets regioner 992,25 kommunikatörer anställda. Det är 23,5 fler än året innan. Fundera över om det är en rimlig prioritering när regionpolitiker varnar för att vårdpersonal kan behöva sägas upp om inte mer statsbidrag regnar ner från ovan” skriver Christian Ekström, Vd Skattebetalarna och Erik Bengtzboe, Chefekonom Skattebetalarnas förening på Altinget.se.
Antalet anställda i Sveriges Regioner är cirka 310 000 personer. Källa: SKR.
Ovan nämnda debattartikel fick en förtjänstfull replik från Caroline Thunved, vd och generalsekreterare för Sveriges kommunikatörer:
Replik: Skattebetalarna har fel – kommunikatörer behövs mer än någonsin.
Vaffö gör de på detta viset?
Att peka på tunga förvaltningskostnader och en ineffektiv organisation är ett enkelt sätt att skifta fokus från andra faktorer som varit kostnadsdrivande i svensk offentlig sektor – många år av utförsäljning av offentlig verksamhet och en privatisering av vårdutbudet med missbruket av utomlänsersättningen (Källa: Konkurrensverket) som ett av många exempel.
Kombinera detta med en politik som går ut på att skatter automatiskt är fel och där skattesänkningar finansieras genom nedskärningar (som i sin tur driver patienter mot privata alternativ vilket ännu mer förstärker klyftorna inom vården samt trasar sönder idén med att vård ska ges efter behov, inte person).
“Alla” vet att det är så här men du vet hur det är med staten och kapitalet och den berömda båten. Då blir det tacksamt att peka på kommunikatörer som en onödig grupp inom vården. Jag vet personligen vilken grupp jag hellre skulle vilja få bort från offentligt finansierad verksamhet och det är aktörer som bidrar till att en lägre andel av våra skatter går tillbaka till oss medborgare och istället försvinner ut ur välfärden.
“Emanuel Örtengren, programansvarig för välfärdsfrågor på marknadsliberala tankesmedjan Timbro hävdar att Skottlands alternativa vårdmodell ”verkligen” inte är någon förebild för Sverige (DS 13/2). Det är inte förvånande. Skottland har prövat den marknadsmodell Timbro förordar, men förkastat den eftersom den var ineffektiv och kostnadsdrivande. I dag är omkring 90 procent av patienterna nöjda med den skotska vården och inga politiska partier, inte heller det konservativa Torypartiet, förordar en återgång till en privatiserad och marknadsstyrd vård.”
Ur debattartikeln Skottland har förkastat Timbros marknadsmodell från 2020.
Bonus: Tre viktiga skäl att kommunikatörer behovs inom vården
- Förbättrad patientkommunikation: Effektiv kommunikation (och informationskedjor) är avgörande för att patienter ska kunna förstå sin egen hälsa och de vårdalternativ som finns tillgängliga, vilket leder till bättre resultat av vården.
- Kris- och riskkommunikation: Pandemin, hallå? Har vi någonsin sett en vårdrelaterad kommunikationsinsats av större betydelse för människoliv än denna? Samtidigt pågår motsvarande processer i det lilla, hela tiden.
- Pålitlig medborgarinformation: I en tid där information sprids snabbt, särskilt via sociala medier, är det viktigt för vårdverksamheter att aktivt hantera sin offentliga bild. Kommunikatörer kan övervaka och svara på offentlig diskussion om vårdverksamheten, hantera negativ publicitet och bygga förtroende hos patienterna och allmänheten.