Jag var på Substack-träff i fredags och blev lite nostalgisk. Kajsa Zetterholm Villius som är Head of Partnerships på Substack i Norden hade bjudit in ett gäng svenska nyhetsbrevskreatörer till Rönnells Antikvariat. (Läs gärna en tidigare intervju med Kajsa om Substacks Norden-satsning som Louise Lundberg gjort).
Känslan under kvällen var märkligt bekant, lite som bloggträffarna 2004–2008 eller tweetup-eran några år senare. Ett brokigt gäng människor som hittat samma lilla hörn av internet och blivit orimligt entusiastiska över det. Substack är som ett Twitter för läsande människor. Kajsa Zetterholm Villius visste vad hon gjorde när hon arrangerade minglet i ett antikvariat.
Det fanns många kända och okända ansikten i vimlet. Kul att storögt få träffa idoler som Ellen Spångberg, NomoFomo (Nicklas), Louise Lundberg, Gabriella Killeen, Erla Lorentzon, Olle Lidbom, Sara Eriksson, Sandra Beijer, Linda Hörnfeldt, Erik Boltjes, Esbjörn Guwallius, Deeped @ Deepedition AB, @overtillannat | Mathilda, Yogaprenör | Angelica, Linn Miles, Emelie Lindblom Dalén, Bella Säfvenberg, Karin Bäcklund, Irena Pozar med flera.
Substack känns allt mindre som en plats där man bara skickar nyhetsbrev och allt mer som ännu ett socialt nätverk. Jag läser notes i flödet, fastnar i kommentarer, börjar följa folk och tappar tid där precis som på andra plattformar. Det är både kul och lite oroande, eftersom en del av nyhetsbrevets poäng (i alla fall för mig) är att slippa just algoritmstyrda flöden. Som jag varit inne på tidigare får vi väl se hur lång tid det tar innan även Substack lyckas återuppfinna hela sociala medier-hjulet och därefter köra det rakt ner i diket. Enshittifiering is real.
Samtidigt innebär användartillströmningen såklart större möjligheter för alla kreatörer att faktiskt nå en publik och skapa en intäkt från sitt innehållskapande.
Substack-träff på Rönnells antikvariat.