Månadsarkiv: oktober 2007

1: Upptakt (Vem badar i november)

Det snidade mönstret på träporten var täckt av små daggdroppar. Han drog långsamt handen över ytan och tittade ut över gården. Fältet på andra sidan vägen gick knappt att se genom dimman. Norrifrån hördes ett dunkande ljud. Antagligen kvarnen.

Det knastrande ljudet av fotsteg i gruset var precis lika sprött som den person som skyndade upp för gången. Hon hade gått samma väg tusentals gånger och för varje år gick det långsammare. Men än så länge tänkte hon inte ge upp. Den dag hon inte orkade ta sig till huset skulle livet förändras drastiskt. Gården var hennes fristad. Det var här hon fick energi. Kände sig hemma. Tänkte tillbaka.

Mannen hade en kraftig rock och en tjock halsduk kring halsen men kände ändå höstvindarna inpå kroppen. Snart december. Han lutade sig försiktigt mot porten till huset och försvann utom synhåll för kvinnan, som nu kämpat vidare uppför grusgången och var i höjd med regnmätaren borta vid eken.

Den gamla kvinnan hade bara några meter kvar. Tanken på värmen inne i huset och kaffebryggaren hon fick i julklapp av barnbarnen livade upp henne. Även om det kunde vara riktigt rått och kulet om vintrarna så klarade hon sig bra så länge det fanns ström i vägguttaget och pulver i bryggaren. Dessutom fanns tryggheten i form av Einar i huset bredvid. Han var bofast och de dagar det inte lyste från hans köksfönster var lätträknade.

Halsduken kliade mot hans hals, men han stod blick stilla och väntade tålmodigt. Han hade varit noga med att inte bli upptäckt i förtid men egentligen spelade det ingen roll. Grannens hus var mörkt och tyst. Det närmsta tecknet på liv var antagligen det unga paret som i jakten på familjedrömmen byggt en stor enplansvilla med pool i området. Men huset låg över två kilometer från gården. Och vem badar i november?

Låt mig in

Ibland känns det som att jag vill ge upp. Du vet den där jakten. “Jag hade hoppats på något” sjunger Håkan Hellström. Jag lyssnar aldrig på honom, men den där raden finns kvar. Jag orkar inte hoppas på något längre. För jag har det inte i mig att göra det som krävs. Att putsa fjädrarna, att spela spelet, att ligga på, att avvakta. Ja du vet, allt det där som relationsskapande handlar om. Signaler, tecken och koder. Allt ska kommuniceras och analyseras till förbannelse. Trött. Vill inte.

Istället tänker jag på det alternativa. Att välja en annan väg. Att helt enkelt lägga ner. Tanken känns lika bekväm som att dra ett tjockt varmt täcke över axlarna i ett iskallt sovrum en måndagmorgon i november. Ganska skönt alltså.

Jag är så trött på att bli omsprungen av facklor som i sin ängslan och hunger brinner starkare än jag någonsin gjort. Tillsammans bildar de eldar som aldrig värmer mig. Bara bränner mig. Och de slockar nästan alltid snabbt.

Jag vågar inte känna hur du strålar mot mig. Jag väljer ensamhet. Varje dag. Vet inte hur stark din eld är och hur jag ska bli varm. Men jag vill inte frysa längre.

Meta

Jag knarkar flickrflöden och drömmer mig bort. Kända och okända människor passerar i ett oavbrutet visuellt livsflöde. Slutaren fångar bara det medvetna, det aktiva. Aldrig skuggan i ögonvrån. Aldrig det otänkbara.

Min blotta existens är numera medierad. Mycket av det jag gör genererar text, bilder och film. Men inte allt. Än.

Starka saker måste dokumenteras. Kameran åker fram. Blogginlägg skrivs. Det reflekteras, analyseras, upphöjs och kritiseras. Livet måste bevaras i digitala runstenar, för vad händer annars? Och varför bevarar jag inte det som är viktigt, på riktigt?

Jag kan berätta vad jag gjort varje dag sedan en lång tid tillbaka. Och du kan till och med se hur det såg ut samt vilka människorna på bilderna är. Transparensen når en bit ner i min identitet. Men inte hela vägen förstås. Och hela tiden tänker jag att den första biten är den minst intressanta. Både för mig och dig.

Andra gör det här bättre. Andra öppnar spjällen och låter det forsa. Utan skam i kroppen. Jag har alltid haft skam i kroppen. Det kommer väl till användning i många sammanhang och är ofta inte till min nackdel. Men här hämmar den mig. Det aset.

Inbördeskriget finns hos flera

I en kommentar till mitt förra inlägg skriver Eric Rosén:

"Resultatet blir en oönskad känslomässig passivitet kompenserad av ett
fokus på intellektuella utbyten" – Det är precis det där! Jag har
skrivit om det förr, och gör det i Könskrig, det är viktigt och svårt."

Jag skrev gårdagens inlägg innan jag läst Erics text i Könskrig, även om det kanske inte verkar så.  Nu har jag läst hans text och det känns både bra och jobbigt. Eric tangerar så många av mina tankar och perspektiv. Det känns bra att inte vara ensam. Det känns jobbigt att den inneboende konflikten finns hos flera och att det inte finns någon självklar lösning. Men mest känns det nog bra. Trots allt.

Det känns bra att sätta frågorna på agendan. Att svåra tankar får tänkas. Att det får vara mostridigt, ofullkomligt och ogreppbart. Det är ok. Jag är ok. Kanske är det där det landar. Men resonemanget bygger ju på att jag inte är ok. Jag är förvirrad…

Könskrig – ett inbördeskrig

Konskrig
Jag och Johanna var på relasefesten för Könskrig (Johannas tankar om det här) där jag för övrigt träffade en av skribenterna – Eric. Kul att ses efter en tids bloggfrotterande.

Innan vi kom dit pratade jag och Johanna om strukturer. Jag sa: Hur ska vi komma till rätta med förtryckande strukturer när inte ens de som ses som upplysta och medvetna kan undvika dem?

Jag ser dem hela tiden.

Vem ställer frågor när jag föreläser ute på företagen? Vem viker undan? Vem tar plats? Varför tycker jag att människor ska väja för mig när jag möter dem på stan? Det luriga med vårt ojämställda samhälle är att strukturerna är så subtila att det krävs en ännu skarpare blick för att upptäcka dem. Förr var en patriarkal mansgris lätt att peka ut, och dessutom avfärda. Idag lever vi i en retoriskt jämställd värld, vilket försvårar visualiserandet av maktbalansen väsentligt – retorik som gör att vår förra statsminister kunde säga "klart jag är feminist" och samtidigt lägga locket på en viktig debattbrunn. För hur ska vi tala om frågorna när begreppen och orden äts upp av dem och det vi vill kritisera?

Jag tror jag ska börja med mig själv.

I min vilja att se strukturerna och i min rädsla att hitta dem inom mig själv, gör jag allt för att inte agera på impulser som jag upplever som patriarkala och/eller könsstereotypa. Jag tror att jag misslyckas varje dag. Jag vet att jag misslyckas varje dag. Men i min överdrivna och som sagt, oftast misslyckade, strävan hamnar jag i ett mellanläge där inget tycks bli riktigt rätt.

I rädslan för att uppfattas som klyschigt mansstereotyp ger jag aldrig komplimanger till kvinnor jag inte har en nära relation med. Jag aktar mig noga för att ta för många initiativ eller visa intresse öppet. För jag skulle då träda in i den klassiska rollen som pådrivare och jägare = man?

Trots att jag inser det orimliga i ovanstående resonemang så kan jag spåra många tankegångar till det resonemanget. Resultatet blir en oönskad känslomässig passivitet kompenserad av ett fokus på intellektuella utbyten, det vill säga "säkra områden". Områden där jag inte måste fundera på strukturer utan kan relatera till omvärlden i andra termer än jag och du och vi och nu.

Du som följt Kajen har kanske läst det tidigare inlägget Ge mig en mansroll. Det här inlägget var kanske en fortsättning.

Läs mer om Könskrig här.

Parasit

Nej, det är inte ok. Det är förstås helt i sin ordning på pappret. Men pappret har sällan något med relationer och förtroende att göra. Att paratisera på mitt liv är aldrig ok. Och jag har sett det hända lite för många gånger nu. Om du lyfter blicken från egot och kuken så kanske du kan förstå. Jag vet inte.

Det här handlar bara delvis om nuet. Det handlar också om andra saker, du vet. Det handlar om attityd och inställning till vad som är ok och inte ok. Och där tycker vi helt olika. Mitt förslag är att du vänder på steken och funderar på om du reagerat annorlunda.

Och det är inte alls komplicerat. Det är solklart.

// Grinchen

Kielos makes you think

Katrine Kielos är en gränsöverskridare enligt mig. I sällskap med bland annat Elin Alvemark är hon en person som bara genom sina texter får mitt huvud att knaka och rumstera. Det är inte alltid angenämt. Men det är alltid knivskarpt och relevant. Om alla sossar vore som Kielos skulle jag på allvar kunna tänka mig att rösta på dem. I senaste numret av Bang skriver hon om kärlek och feminism (otippat…). Men hon gör det på vitalt och slagkraftigt sätt (som vanligt). Du måste läsa.

För kärlek är inte ett mekaniskt nollsummespel där din tvätt ställs mot min disk. Eller?

"Feminismen borde lyfta blicken från nutidens kärleksideal om det
jämställda, lättadministrerade, friktionsfria lagarbetet. Att byta
olika förmågor och värden i hopp om att det i slutändan går ihop är
inte att älska. Efter hur rättvisa principer det än sker: det är inte
kärlek. Likhet är inte närhet. Jämställd men död är inget alternativ." Ur inlägget Om kärlek.