Det var inte meningen att gå med håven i mitt förra inlägg, men det blev så ändå. Tack.
Sitter och försöker krysta ur mig de 6000 tecken jag behöver innan jag kan ta helg. Det går hyfsat, men som vanligt har startsträckan varit hur lång som helst. Och nu när deadline är nära… nästan förbi, så är det givetvis inga problem att få ihop artikeln. Det stora problemet är att min hjärna haft artikeln som tankebry i flera veckor innan jag kommer till skott och gör något åt det. Det skapas alltså en stress av något som egentligen går jättesnabbt att göra och som jag kunde gjort för länge sen, men som nu görs i sista sekunden. Frilansarens dilemma antar jag. Bara att svälja och ta emot.
"Deadline is not the end. Deadline is the time when you learn the consequences." Det var en gammal flickvän som hade den frasen upptejpad ovanför datorskärmen. Kanske funkade det som inspiration. Jag vet inte. Det jag vet är att det var länge sedan jag hade en nära och "fungerande" relation med någon. Det har funnits gott om icke-fungerande dock. För det är jag tacksam. Jag har lärt mig mycket på vägen.
1 kommentar
Känner igen mig allt för väl förstås. I viss mån går det kanske att råda bot på med planering och disciplin men… grejen är ju att jobbet du håller på med bearbetas en massa i hjärnan under den här tiden. Det är ju bland annat det går så lätt att skriva när du väl sätter dig.
Åtminstone brukar jag tänka så när jag svettas över en deadline. 🙂