En snubblig grusgång leder fram till huset. Utanför står plastcyklar i långa rader. Samtidigt som bilen saktar in kommer hon ut och ställer sig på verandan, den som ser ut att vara byggd i efterhand.
Med några vana handrörelser har du öppnat bakluckan och fått ut packningen. Bara två väskor, trots att du varit borta en evighet. Du går fram mot henne på gräset bredvid grusgången. Gräset har inte blivit klippt på några veckor och så här i början av juni har det redan blivit decimeterhögt.
– Är det verkligen du?, ropar hon och du hör att hon låter både irriterad och förväntansfull i märklig kombination.
– Ja, jag är här nu, svarar du bestämt. – Jag har suttit på flyget hela natten.
Samtidigt som du säger den sista meningen ser du hur hon får det där välbekanta uttrycket i ansikten. Du vet att hon kommer att börja gråta vilken sekund som helst. Och det är inte för att hon är glad att se dig.