Kategori: enkäter

Nu är det dags att svara på frågorna från Play as if there’s no tomorrow. Många frågor var det, but here it goes.

Var har du växt upp?

Jag föddes på den kungliga bb-avdelningen på Karolinska sjukhuset i Solna (samma år och plats som Victora, fast fem månader tidigare). Mina första åtta år i livet tillbringades i Viksjö som är en del av Järfälla, som är en förort till Stockholm. Sedan ville mina föräldrar ha lite omväxling och vi flyttade till Norrköping. Flytten gjordes på ett villkor: Att jag skulle få en bmx-cykel, vilket jag också fick. I Norrköping tillbringade jag resten av ungdomstiden fram tills det var dags att göra lumpen i Enköping, plugga i Uddevalla och Göteborg, plugga och jobba i Halmstad och sedan återvända till Stockholm 2003. Vi hann bo på tre olika ställen under tiden i Norrköping och mina föräldrar har flyttat tre gånger sedan jag flyttade hemifrån. De bodde i Flen i sex år, men nu är de tillbaka i Norrköping. Sedan jag föddes har mina föräldrar bott i tre villor och fyra lägenheter.

Ibland kan jag sakna att inte kunna återvända till ”barndomshemmet” så som många gör. En plats som alltid varit sig lik och som alltid funnits. Men överlag ser jag det som mycket positivt att vara van vid att flytta och byta miljöer. Jag tror det har gjort mig mer öppen för förändringar och förmågan att inte hänga upp min identitet i platser eller ägodelar.

Vilken är din favoritfilm?

Oj, det där är ju världens svåraste fråga. En av mina all time-favoriter är The Blues Brothers, mest för att de skrapat ihop så sjukt många soullegender och bra låtar. Och för att handlingen och dialogen är skruvad på ett sätt jag gillar. Jag såg den ganska nyligen, och antagligen är det nostalgifaktorn som gör att jag fortfarande gillar den. Och jag har inga som helst problem med filmer där karaktärerna brister ut i sång.

Är du vuxen? När blev du det, i så fall?

Ja, jag är vuxen. Jag blev det ganska nyligen tror jag. Jag har levt som en nittonåring sedan jag var nitton känns det som. Det vill säga ingen familj, ensamhushåll och ganska lite planering av tillvaron. Men jag tror att jag blev vuxen när jag fyllde 30, alltså inte på den dagen, men under den perioden. Jag känner fortfarande att jag står utanför mycket av det som jag upplever att vuxenvärlden innebär, men jag inser ju när jag träffar yngre förmågor att det runnit en del vatten under broarna ändå. Det insåg jag även under mina utlandsresor till San Francisco och Afghanistan.

Vilken är världens bästa stad?

San Francisco, helt utan tvekan. Jag och min kompis Miriam pratar ofta om det. Hur den staden är som en drog man bara vill ha mera av. Hur jag känner att jag alltid kommer att vilja återvända dit. Jag vill nog aldrig bo där permanent, men att få vara där då och då känns som en lyx.

Var bor du om tio år, och vad jobbar du med? Har du familj?

Om tio år är jag 43 år gammal. Det känns ju som en evighet, men samtidigt ganska nära. De första två frågorna kan jag inte svara på annat än att jag nog jobbar med kommunikation i någon form. Ska jag bo i Sverige vill jag nog bo i Stockholmsområdet. Jag sparar den sista frågan till inlägget som svarar på Johannas frågor senare.

Gillar du Glee?

Kan inte svara på det då jag aldrig sett det. Jag har förstått att det är en tv-serie, och många verkar gilla den. That’s it.

Vilket är ditt favoritgodis?

Plockgodis (eller smågodis som vissa av oss säger). En blandning av sött och salt liksom. Jag är sockerjunkie vilket är mitt största bekymmer.

Blir allt bra till slut?

Ja.

Inget att vänta på. Karin är nästa person bland de som ställt frågor till mig i ett tidigare inlägg. Hon undrar:

Vad skulle du jobba med om du inte var journalist?

Det tog flera år och känns fortfarande inte helt bekvämt att säga att jag ÄR journalist. Så redan där hakar min hjärna upp sig. Men äpplet har inte fallit så långt från trädet känns det som. Båda mina föräldrar är socionomer i botten vilket påminner ganska mycket om min egen utbildning (medie- och kommunikationsvetenskap). Dock har jag inte läst en enda journalistkurs, men jag föreläste på Poppius för några veckor sedan. Så kan det gå.

När jag gjorde såna där tester hos SYO-konsulenten i gymnasiet blev resultatet alltid detsamma. Jag skulle bli lärare. Gymnasielärare, lågstadielärare eller högstadielärare. Alla sorters lärare poppade upp högst i listan på tänkbara yrken, men jag har aldrig känt mig dragen till det yrket. Dock beundrar jag den som väljer läraryrket. I mina ögon är det ett av de svåraste yrkena att bli bra på, speciellt om uppgiften är att få pluggtrötta och hormonstinna tonåringar att ens orka ge studierna ett ögonkast.

Men okej, tillbaka till ursprungsfrågan. Vad skulle jag jobba med om jag inte var journalist? Frågan kan jag tolka på två sätt. Antingen handlar det om vad jag skulle göra om jag inte fick jobba som journalist. Eller så går den att tolka som att jag ska berätta om mitt drömjobb, alla kategorier.

På den första frågan blir nog svaret ”något inom kommunikation”. Tråkigt va? Men jag kan inte tänka mig något som inte har med det att göra. Och får jag drömma helt fritt så skulle jag nog göra det jag gör nu, fast ekonomiskt oberoende. Jag skulle rapportera, blogga och redaktöra, gärna i olika format och kanaler. Jag skulle också vilja investera i projekt och personer som jag gillar samt jobba med rådgivning och coachning. Storyteller, journalist, författare, skribent. Alla roller ryms i mina drömmar.

Det var det dags för nästa person bland de som ställt frågor till mig i ett föregående inlägg. Mymlan undrar:

Har du någon som du kan kalla din allra bästa vän, som du kan berätta precis allt för?

Jag har varit väldigt dålig på bästa kompisar i hela livet. När jag var liten, riktigt liten, hängde jag med en kompis som hette Greger. Vi gick i samma klass och bodde i samma område. Men genom åren har jag ofta haft flera personer som jag sett som mina närmaste. Under en ganska lång tid har jag aktivt arbetat för att både bygga nya relationer och upprätthålla de jag redan har. Det skiljer mig från många (framförallt män) i min omgivning som verkar umgås med betydligt färre personer. En av nackdelarna med mitt sätt att tänka är att jag konstant har dåligt samvete för att jag inte hinner eller orkar träffa alla jag vill. Och personer som jag verkligen tycker står mig nära kanske jag bara träffar någon gång i månaden eller ännu glesare.

Jag funderar mycket på hur jag ska hitta en balans i det där. För jag gillar känslan av att få många intryck och kunna diskutera olika saker med olika människor. Samtidigt kan jag känna att jag borde fokusera mer på de jag redan ”har” och mindre på att skapa nya kontakter.

Nu, som en del av en tvåsamhet, blir det också ett annat läge, där det naturligt finns en person som står mig nära, och som finns där hela tiden, varje dag. Det är en lite nygammal känsla för mig, men känns väldigt bra.

När det gäller att berätta ”allt”, verkligen allting, så är nog mitt svar att nej, det gör det inte. Men det finns flera som kommer väldigt nära allt. Och det är okej.

Jag bad om frågor i ett tidigare inlägg, och det fick jag. Nu rullar jag ut svaren och först ut är Julia som undrar:

Vad tjejlyssnade du på senast?
Include me out med Robyn. Det var den första låt jag hörde från hela Body Talk-sviten, och den jag lyssnat på flest gånger. Jag minns när jag hörde den första gången i ett youtubeklipp. Basen. Det är allt jag har att säga. Basen.

Vad är ditt bästa klädesplagg?
Just nu är det nog en svart cardigan som både döljer excessen och funkar bra ihop med det mesta. Inköpt på high fashion-imperiet KappAhl. Överlag har jag svårt att följa mode eftersom det aldrig finns storlekar som passar. Jag får istället slå till när jag väl hittar något som fungerar. Tråkigt.

Vad hoppas du bli bättre på under 2011?
Våga ta större ansvar både jobbmässigt och privat. Ibland känns det som att något håller mig tillbaka från att växla upp och ta nästa steg. Bara genom att ta risker kan man utvecklas, och det är något jag har erfarenhet av. Ändå känns det ibland som att jag väljer de enkla vägarna. Kanske väntar jag på ett tecken, ett erbjudande eller en insikt. Vet inte riktigt.