– Du vet, det ryktas att hon blev våldtagen i somras. Hon är lite skum.
Min barndomsvän talade om den varma person jag pratat med i soffan på festen. Nu stod vi i köket och bara hon var kvar i andra rummet. Med en mening visade han varför barndomsvänner sällan blir vuxna vänner. Det strukturella föraktet mot en våldtagen kvinna var svårt att svälja ner, hur många Cosmos jag än fick. Han svek mig den kvällen. Efter det sågs vi allt mer sällan.
De var de som ville upp. Det var de som redan var där. Och vi stod fast i förvissning om att vägen var utstakad. I hundra konferensrum skapade vi vår generations avtryck. Spegelbilden av en plats som sedan länge förlorat sin framtid. Det är gift i öltapparna och klisterånga i nätverkskabeln. En uppblött Ciabatta tynger ner våra sinnen så att vi bara klarar oss till nästa dag. Visioner, drömmar och tankar om framtiden bor inte här längre. Debatterna handlar om hur svart egentligen låter som vitt om man ser det med gula ögon. Feltolkning är dygd. Maktapparaten är stukad. Nästa gång ryker ett ledband.
De medvetet sömndruckna spelar avslappnade brunchgäster varje söndag. För många år av Vännertittande har skapat en generation soffmyskarriärister. Du älskar bilden av oss som kollektivistiska fikafantaster med tidstypisk outfit bestående av nåt randigt, nåt slitet och nåt dyrt. Den Cheap Monday-marinerade stadsdelen Södermalm bildar den moderna innerstadsmannens vuxendagis varje helg och de vackra människorna kämpar i bakisglansen. Jag blir bara trött.
Det grusar och vrider sig. Oket över axlarna på väg till tuben är inget mot gnisslet i tankarna. Kickarna kommer oftare nuförtiden och det skapar stora raviner att klättra ur när det blir tyst. Måste hitta mening. Ibland är det självklart, nästan löjligt enkelt. Är det då vi lever eller då vi drömmer? När du känner mening och kickarna smattrar som den värsta av hagelstormar. Vad drömmer du då? Om det tysta?
Jag träffar människor som har gett upp vid trettio. De är så trötta på sig själva och sitt individanpassade innerstadsliv att de måste söka konflikter där värmen bor. Utpumpade av sju kaosförhållanden och lika många häng är hoppet lågt. Jag säger till dem att de inte kan ge upp. Det får bara finnas ett alternativ. Framåt, framåt, framåt. Jag hoppas att orden ska klinga tillbaka in i mig själv när jag uttalar dem. Tänk att få tro på mina egna föreläsningar. Det känns abstrakt men jag njuter ändå av känslan. Det där flimret när man för bråkdelen av en sekund anar stora sanningar i ögonvrån. Viktiga slutsatser som blir till mening. Paradoxen är att mening skapas i samma ögonblick. Du tror väl inte något annat?
Ett stearinljus och grillade marshmallows. Så börjar din och min historia. Typisk uppväxt med typiska föräldrar i ett typiskt Sverige. De hjälpte mig att inte se, människorna som var där när vi växte upp. Blockerad av curlande bilhandlarföräldrar och skridskoknytande hockeypappor är det svårt att se. Det måste medges. Det fanns inget alternativ för dig. Du var insyltad i de trisslottssäljande radhusmammornas fulländande avkomma. Intrasslad upp till knäna i svårartad motivtapetsångest. Själv stod jag inuti och på utsidan samtidigt som jag sprang med en klump i halsen genom åren av skolreformskonformitet.
Jag ringde mamma från Västerbroplan och gick med henne i örat hela vägen hem. Bruset från trafiken och vinden ramade in själen och jag ville bara bort. Rörstrandsmorsorna, söderelitisterna, sjöstadsfyllona, de tröttade ut mig med deras ständiga krav på exklusivitet. Varje gång jag korsar byggarbetsplatsen för att komma fram till min borg vid vattnet tittar jag på de gula kranarna som är stilla för natten. Sakta skapar de hastigt värdeökande investeringobjekt till en bolånsförblindad och osäker pöbel.
Jag vill att du ger dig av. Vi fnittrade utanför porten som vanligt. Hysteriskt. Du måste sluta vara så förbannat charmig. I vintras sa du det börjar nu. Sedan skrattade vi och hällde upp det sista ur den andra flaskan. Det var första dagen på min sorg.